Jag vet att jag har som princip att inte skriva om barnen i någon direkt utsträckning. För deras integritets skull. Och dessutom vet jag att en del av lärarna på skolan började läsa bloggen i samband med att du dog (det var ju inte direkt meningen, men blev en effekt av att jag delade länkar till bloggen mer tydligt till hela din vänkrets också, liksom – och du låg för döden, och folk fattade slutligen det), och jag vet ju inte om de läser fortfarande, men det gör det onekligen ännu viktigare att inte lämna ut barnen här.
Men jag känner mig stundtals desperat. För vem sjutton ska jag bolla oro och funderingar med, när jag ser att vårt barn mår dåligt och att en del av det som görs på skolan kanske snarast förvärrar det, för att förståelsen är för liten? Jag behöver dig, så jävla desperat, för att kunna reda ut det här. Men du finns inte längre. Och det finns ingen annan. Det är liksom ingen annan som är ordentligt insatt och fattar. Och ingen det är självklart att försöka förklara för heller. Och ingen som kan stötta mig i vad och hur, utom möjligen i form av glada hejarop över att jag försöker.
Så det är jag själv som både måste kunna bedöma och hantera situationen. Och ha orken till det. Fastän tid och ork liksom egentligen bara räcker till att hålla tillvaron rullande med jobb och mat och hus och sånt. Det berömda livspusslet har liksom inte utrymme för extravaganser som ett barn som inte mår bra.
Så var ska jag klämma in det? Och hur ska jag veta vad som behövs när jag inte har något bollplank som ens vet vad jag pratar om? Och var ska jag göra av mina suckar och tårar och min oro? Hur ska jag reda ut att se till att det här går åt ett bra håll istället för ett jävligt dåligt?
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Du kan få en hel hink med kramar och hejarop härifrån! <3
Passar den där sked-liknelsen för att förklara delar av era behov? http://aspekt.nu/2016-09-01/the-spoon-theory/
Jag antar att du redan övervägt proffessionella kontakter så jag säger inte det. Bara kram!
Författare
De professionella kontakterna må vara bra men fyller tyvärr inte det här tomrummet.
Jag vill inte heller nämna mina barn,men vill i din frustration och ensamhet nämna att mitt barn som går på samma skolan en dag pratade med din yngsta son ( hon är väldigt omtänksam och har själv förlorat sin morbror) Dem pratade förstod jag lite om att förlora någon, varpå din son sa.. Tack så mycket…
Jag tror barn är så kloka och många gånger enklare än vi vuxna… Vill mest du ska veta att många finns för era barn och jag tror att det kan vara ett litet ljus i mörkret och ett stöd i sorgearbetet .. Många kramar och tankar till er… Tack för din blogg
Att se sitt barn må dåligt och att inte kunna göra något åt det är fruktansvärt. Att försöka söka hjälp och från vården få slängt i ansiktet att det är ”krisreaktion” trots flera år sedan den krisen de syftar på inträffade. Jag stod ensam trots ny make och fadern i livet. Och visst visade det sig vara kris, men inte det som vården trodde (skilsmässa) utan något många gånger värre. Något jag inte ens kunde föreställa mig att någon skulle kunna göra mot ett barn. Men vården lyssnade inte. Idag har jag två vuxna barn, varav ett med svåra psykiska sjukdomar (och med fysiska), gift bl a för att hon inte vill att någon ska koppla samman henne med fadern)
Att vara ensam är tufft – och än mer tufft måste det vara om man som enastående också sakar en kärleksfull vuxen relation, Önskar dig allt gott i det svåra.
Jag känner igen mig i hur det är att ha ett barn med extra behov. Och jag vill förmedla hopp. Det finns andra kloka vuxna än den egna partnern. I skolans värld har jag funnit stöd, förståelse och vägledning. I vårt fall innebar det ett skolbyte för att hitta rätt. Det låter som ett jättearbete, men så här i retrospektiv sparade det mig massor.