Idag har jag slängt ut tomaterna ur orangeriet. Slutskördat det som var moget och struntat i det fåtal gröna kart som fanns kvar. Plantorna var så risiga och var mest i vägen, både för fönstermålande och annat.
Jag åkte till närmsta byggmarknaden och köpte två fullängdsklädselbrädor (4,2 meter) och sex gaffelankare, och jag fick hjälp att stoppa in brädorna och spänna fast dem, och de stack bara ut lite ur bakluckan, men jag körde ändå väldigt långsamt på vägen hem för att de inte skulle skaka till och slå sönder vindrutan inifrån.
Det är ett elände att inte ha dig här! Det finns ju ingen jag kan fråga vilka skruvar vi använde sist. Och ingen som kan hålla när jag ska sätta upp saker.
Nå. Jag har sågat och skruvat och klättrat och jonglerat saker. En fyra meter lång bräda med fyra gaffelankare som ska passas in på fyra bjälkar ett par meter upp, placeras i våg och skruvas fast. Jag har för få händer och kan inte hålla på mer än ett ställe i taget, och det är tungt att hålla, och dessutom samtidigt försöka hålla bräda och skruv och skruvdragare… Det blev inte så bra som man kunde önska.
Åttaåringen hjälpte mig i alla fall med att räcka mig skruvdragare och vattenpass på den korta biten över dörren.
Så nu sitter de uppe: klädselbrädor på väggen allra längst upp på taket på den höga långväggen. Där ska elektrikern fästa lampor.
Jag jobbar vidare utan dig. Fastän det är så sabla fel och dumt att du inte får vara med.
Och nu har det alltså gått en hel tomatsäsong sedan du dog.