Jag funderar över de människor som verkligen älskar att städa och hålla ordning och ha allting tiptop omkring sig i hemmet. Tycker de verkligen att det är det roligaste som finns? Eller är det istället en effekt av otillräckligheten: att så fort man har några andra intressen så kommer man aldrig att räcka till för att hålla rent och snyggt och ordnat omkring sig, och då har dessa personer till slut istället valt att gå helt upp i städningen. För då kan man ju få chansen att känna sig tillräcklig.
Jag skulle verkligen vilja få ordning. Rensa bort och bli av med saker som bara står kvar från olika sammanhang. Dammsuga och damma och röja. Men det är liksom en omöjlighet att hinna något annat då.
2 kommentarer
Såna människor bor nog antingen inte i gamla hus utan i nya lägenheter/radhus där övrigt underhåll är minimalt. Alternativt har de en livssituation och ekonomi som möjliggör att de inte behöver jobba så mycket.
Jag kan också tycka det är jobbigt att det alltid är så stökigt, så mycket saker, så mycket damm, och att känna att man inte har en chans att hinna ikapp med städningen så mycket som man skulle vilja. Det är ju mentalt rätt påfrestande att gå runt i stök och kaos jämt. Samtidigt som det är skittrist att städa, speciellt om hälften av familjemedlemmarna samtidigt stökar till. Ett riktigt sisyfos-jobb (eller som jag såg någon uttrycka det – att städa när man har barn är som att borsta tänderna samtidigt som man äter Nutella…).
Jag tror att det finns de människor som vilar i själva städmomentet. Det tar inte energi av dem på samma sätt som det gör av mig. Jag tror att den korrekta termen är att de gillar ”att gå hemma och plocka”.