Ibland får jag känslan av att en del tror att det liksom inte finns en massa saker som behöver göras. Och att jag har en massa ork. Jag får känslan av att en del tror att jag kommer hem med barnen efter arbetsdagen och sitter och pratar och umgås, har konstruktiva samtal med dem och energi att vara en god och pedagogisk och tålmodig mor som ägnar eftermiddag och kväll och nästan natt åt att ge mina barn en så bra barndom som möjligt och kompensera för förlusten av en älskad far.
Och alltså, så funkade ju inte tillvaron ens när vi var två föräldrar. Och skulle inte göra om jag vore ensam förälder utan sorgen. Och så funkar tillvaron definitivt inte nu heller.
Jag är trött. Jag har en stundtals uppvällande ledsenhet. Jag har en massa saker som behöver göras. Och jag har inte ork, vare sig mentalt eller i övrigt, att vara ens en gnutta av den förälder jag skulle vilja vara.
Det är ju inte heller så att den antydda förväntan stärker mig i känslan av att jag reder ut det här :P
2 kommentarer
Oavsett om man befinner sig i sorg eller inte, så är vi nog många som behöver göra upp med de där antydda förväntningarna. Jag vet liksom inte när den smög sig in i samhället. Jag tänker på min förädrageneration. Då var det minsann inte tal om att man som förälder skulle vända ut och in på sig själv för sina barn. Jag minns aldrig att min mamma i vardagen lade ner någon sådan energi på mig eller mina syskon. Jag vet inte om idén om den tålmodiga och kärleksfulla modern varit till så mycket hjälp för vare sig barnen eller föräldrarna i vår generation, faktiskt.
Författare
Åtminstone en del av de där antydda förväntningarna upplever jag kommer från skolvärlden/pedagogvärlden. Och jag tror att de där förväntningarna kanske till viss del smugit sig in som en effekt av dagmammor, förskola och fritids… att det faktum att mammor inte är hemma med sina barn hela tiden (kvantitetstid) istället förväntas kompenseras med att de timmar vi är med barnen ska vara kvalitetstid. Och att vi liksom förväntas vara lika kreativa med barnen på kvällen som pedagogerna varit med barnen under dagarna. (Och då skulle barnen dö av kreativitetsöverdos…