En telefon som inte ringer och ett felsökande med fokus på vems fel

Den fasta telefonen ringer inte.

Det går att ringa från telefonen utan problem. Men ringer man till den så hörs inga ringsignaler som annonserar inkommande samtal. Varken i de tre telefonerna med sladd eller i den trådlösa. Fast lyfter man luren när någon ringer (för att det är man själv som ringer hit från en mobiltelefon som man har i andra handen, och alltså VET att det ”ringer”) så upprättas telefonsamtal. Det är alltså ”bara” ringandet som inte fungerar.

Bredbandet, på samma jack, funkar alldeles som det ska.

Efter att ha kört Telias automatiska felsökning på nätet, och sedan följt deras förslag på nätet med att plocka loss alla jack och bara koppla in en telefon i taget och allt sånt där, och fortfarande inget funkar, så ringer jag Telias support. Efter lång telefonkö, och efter att slutligen ha hamnat hos en supporttjej som inte verkar ha tillgång till den info jag knappat in specifikt om mitt ärende via webben, så felsöks det igen (efter att jag plockat loss alla saker från alla jack). Hon konstaterar att ”Ja, det verkar ju som att det är något som är fel” – och det framgår inte riktigt ens vad hon menar: om hon kan se att något är knas eller om det bara är ett uttalande utifrån mina beskrivningar.

Hon konstaterar i alla fall hon ska upprätta en felanmälan och skicka det till tekniker. Och så påpekar hon att om det är något som är fel som beror på mig och inte på dem så blir det jag som åker på en kostnad.

Och så avslutar hon med att tala om att hon kan erbjuda mig tre gratismånader på Spotify och Storytel. Jag avböjer. Jag orkar inte krångla med mer för stunden. Och vet inte riktigt om det känns rätt att knyta spotifyabonnemanget till Telia.

Men det som hänger kvar i huvudet är det där med att det är jag som riskerar att betala om felet visar sig ligga hos mig. Det är ju ingen nyhet. Det vet jag redan innan jag ringer att det är så. Inte bara hos Telia, utan oavsett vart jag ringer med felanmälningar. Och jag vet att åtminstone på mig har det där en hämmande inverkan: Jag drar mig för att ringa. Drar mig för att ta itu med och försöka lösa saker. För det finns en risk att det är jag som missat något väsentligt och att det därmed är jag som får både skämmas för min dumhet och dessutom stå för kostnaden. Och det är ju knappast lockande. Så då drar man sig för att ringa…

Och jag funderar på hur det påverkar samhället i stort. Intresset för att underhålla, för att se till att saker fungerar, för att felanmäla och åtgärda. Jag funderar över hur det påverkar funktionen i våra offentliga byggnader och funktioner, och alla möjliga andra sammanhang. Vem vill vara den som initierat åtgärdandet av något som inte fungerar, när fokus hela tiden ska flyttas till vems felet var och om man kan riskera att bli betalningsskyldig?