Det är så märkliga saker det där…
På ena sidan allt det där som kräver eftertanke, överväganden, ställningstaganden, beslut, hanterandet av 27 år till av livserfarenhet, balansgången i vad jag vill skildra och vad jag vill spara till en annan gång och disponera det material som virvlar runt. Konkreta saker och massor med tankeverksamhet.
Och på andra sidan något som på ett sätt kan beskrivas som en kroppshållning. Ett känsla och en tanke som kan åstadkomma en kroppshållning som i sig rymmer en hel fantasivärld och kan göra en om inte oövervinnelig så i alla fall ge kraft att genomleva en hel del jobbigheter. Och den där strävan efter den där känslan som ger den där kroppshållningen, den där där känslan i en massa muskler, den där hållningen som i sin tur ger en massa känslor och kraft, den strävan finns liksom både i dansen och i skrivandet och i sången.
Och det låter ju egentligen bara jättekonstigt, eller hur?
Men det är den där strävan, och den inre… vibration (i brist på bättre ord) den hänger samman med, som liksom är drivkraften. Och lagom tills jag glömt bort dess existens så är den där och pockar på uppmärksamhet igen.
Men även om dansen, sången och fantasiskrivandet hänger samman i den där känslan, den där strävan, så väcks de på olika sätt. För medan dansen och sången i någon mån väcks ur musiken och kroppen liksom hakar på, så väcks det där skriv- och fantasibehovet ur ett behov av att fly verkligheten och skydda mig mot något. Fantasin som skydd inte bara mot elakheter utan även mot meningslöshet, tristess och annat.
Pingback: För det är fortfarande lika svårt | Sanne skriver