Jag kan sjunga. Jag har alltid gillat att sjunga. Och det händer att folk säger att jag är bra på det. Att jag har en vacker röst.
Fast främst tycker jag väl om att sjunga för att… jag tycker om det. På samma sätt – eller liknande – som jag tycker om att dansa.
Sången är något som finns där. I magen, i själen, i lungorna och halsen och munnen.
Och som med allting som liksom bara finns där av sig självt, så är det något jag har svårt att känna stolthet för. För det är ju något som bara finns.
Jag spelar inga instrument. Jag har försökt i några omgångar under uppväxten att lära mig spela piano. Teoretiskt sett vet jag hur man gör :P Men det blev aldrig något med det, i längden. I övrigt kan jag spela improviserat på djembe, och har kunnat detsamma på en bodhran, men det är liksom inget jag vet hur man gör egentligen, utan också bara från hjärtat. Utan teori. Utan formell kunskap.
Och jag kan inte skriva låtar. Det ligger inte för mig, det finns inget sådant flöde ur mig, eller ens en vilja.
Jag kan bara sjunga. Jag älskar att sjunga. Jag skulle gärna spela in sång – om någon annan står för instrumentspelande och jag kan sjunga sånger som redan finns.
Samtidigt vet jag att det där ju inte räknas på samma sätt. Någon som bara sjunger in andras låtar och inte ens spelar instrument själv – det är lite andra klassens grej över det. Ska man vara artist på riktigt så bör man vara mer inblandad än så.
Och ja, jag vet att en del som sjunger ser rösten som sitt instrument. Fast jag kan inte göra det.
För jag har ju provat på att ta sånglektioner. Och det enda det ger mig är prestationsångest. Det där att sönderanalysera hur jag sjunger, det tar bort glädjen, men framför allt tar det bort tilliten till det jag kan. Sången blir bara ett stort ifrågasättande. Och det är det inte värt. Det jag behöver är att lita på mig själv, våga kasta mig ut och inte tänka utan göra och våga testa vart det leder mig. Inte tvärtom.
Så jag sjunger. Sjunger hemma. Tänker att någon gång ska jag ändå sjunga in nåt mer, när vi får ordning på studion här hemma.
Pingback: Jag kan inte ens sätta en vettig rubrik i oväsendet här | Sanne skriver