Det sägs ganska ofta att folk visar upp en väldigt anpassad bild av sitt liv i sociala medier. Glassiga semesterbilder, god mat, lyckliga barn och annat sånt där. Mycket positivt, väldigt lite negativt.
Det där är inte en bild jag känner igen mig i: i mina flöden är det tack och lov mycket vardag och jobbig verklighet och så där: man pratar om riktiga saker i sina sociala mediekanaler.
Men jag undrar lite om en anledning till att folk bara visar upp de positiva och lyckade sakerna är att det bara är de bitarna de vågar visa upp. Att de inte visar upp dem för att vara lyckade, men att de låter bli att visa upp det andra för att de inte vågar vara svaga, rädda, ha ångest och så vidare. För att stigmat fortfarande är för stort kring psykisk ohälsa och annat jobbigt. För att det alltid finns en risk att det finns människor omkring dig som kommer att använda ditt mod att visa dina ”svaga” sidor som ett medel för att visa att du inte duger till – på ett eller annat sätt.
För att våga visa upp det jobbiga krävs trots allt att majoriteten av dem du har omkring dig stöttar istället för att stjälpa. Och att du i huvudsak kan lita på att du inte har någon som inte vill dig väl i de sammanhang där du uttalar dig. (Alternativt att du är så desperat att du är över tröskeln och skiter i allt.)
1 kommentar
Jag tror att t ex på FB så kan man ha en ganska stor bekantskapskrets, vilket gör att det man visar upp blir ganska ytligt – jag känner själv oftast inte för att gå in djupare på mitt känsloliv annat än med ett fåtal bekanta eller vid speciella tillfällen, och FB tycker jag har en ganska glättig framtoning, ungefär som en global fest-utan-anledning där alla umgås. Jobbiga saker ta man kanske upp, men det är mer saker som ’bilen har pajat, vad gör jag nu’ snarare än ’idag känner jag mig nere av ingen speciell anledning’.