Fast här står nog inte jättemycket spännande egentligen. Men jag mest inte vet var jag ska göra av förtvivlan.
När känslan av att allt det jag gör rätt, det jag tycker är bra föräldraskap, som att lyssna på mitt barn och försöka förstå och värdera människan, inte bara åldern, och som att försöka hitta de lösningar som passar honom och bygga på det han är bra på och stärka hans positiva sidor, istället för att pressa in honom i en mall han aldrig kommer att passa i, istället ses som saker som gör mig till en icke samarbetande och dålig förälder. När det faktum att jag inte ljuger för mitt barn utan istället resonerar med honom på riktigt ses som något dåligt. När det ses som en nackdel att jag står upp för honom istället för att trycka ner honom tillsammans med de andra. När jag ska behöva känna oro att de ska ta ifrån mig mitt barn bara för att jag inte vill att han ta skada av att behöva bita ihop över sånt som känns skitjobbigt för honom. För att jag tycker att det är dumt att bita ihop genom alla skolåren och bygga på jobbigheter han får leva med hela livet sedan, när han istället skulle kunna få lov att må bra redan nu. För att jag inte tycker att det är viktigt att visa att världen är orättvis (det vet han ändå) och att vuxna ska bestämma bara för att de är vuxna. När det faktum att jag faktiskt bryr mig om vad han mår bra av och vad han mår dåligt av ses som dåliga föräldraegenskaper.
När det känns som att jag slåss mot Umbridge.
Och när det känns som att om du fanns kvar så skulle de inte göra som de gör nu. Och jag skulle inte vara så förbannat ensam. Nu är jag så förbannat ensam. Oavsett alla snälla hjälpsamma människor så är jag så förbannat ensam. Det finns ingen som kan bära mig, hjälpa mig med ångesten. Det vilar helt på mig att reda ut det här. Och jag darrar som ett asplöv i själen.
Ja, det är osammanhängande. Det är helt osammanhängande. Jag är osammanhängande. Jag är förbannat luddig i kanten och balanserar på det yttersta av vad jag klarar. Jag vet inte ens vad jag ska göra för att slappna av eller må bättre eller glömma eller nåt. Och pallar inte göra något.
Och det gör inte saken bättre. Och dessutom är jag rädd att det i sig ska göra att de tror ännu sämre om mig, de där människorna som kanske redan bestämt sig för att allt jag gör är dåligt. Att mitt föräldraskap ska sitta ännu lösare för att jag är jag, med GAD. Jag måste orka hålla ihop för att kunna stå upp för mitt barn så att de inte tar sönder honom för mycket.