Egentligen har jag ju lovat mig själv att alltid tillåta mig att vara sjuk när jag är sjuk. Alltså att tillåta mig att sjukskriva mig när det behövs. Men det där är ju lättare när man är tydligt sjuk, liksom… När man har en rejäl förkylning eller brutit benet eller något annat konkret. Eller när man möjligen verkligen brutit ihop.
När det handlar om förkylning kan jag dessutom ofta laborera med att jobba hemifrån. – Fast det gör jag ju väldigt mycket i nuläget ändå.
Men att sjukskriva mig, på riktigt – alltså inte laborera med distansarbete och flex hela eller delar av dagen – involverar alltid en viktig avvägning: räknar jag med att vara sjuk mer än en dag? När det handlar om förkylning kan jag trots allt ofta göra bedömningen att ja, det här blir i alla fall två dagar. Och då kan jag sjukskriva mig. Men om svaret på frågan är nej, det här är något som har ganska stor sannolikhet att bara bli en sjukdag, då sjukskriver jag mig inte. För en karensdag blir liksom en så påtaglig ekonomisk skillnad: Ingen lön, ingen inkomst, ingenting, för den dagen.
Så då biter jag ihop och kämpar på.
Kanske jobbar jag lite kortare dag och använder lite av flexen. Men förmodligen tar jag inte ledigt hela dagen. Utan jag biter ihop och försöker jobba.
Förmodligen hade det varit lönsammare både för mig och arbetsgivaren om jag hade varit ”ledig” (arbetsfri) den där dagen. Återhämtat mig och fått tillbaka kraften och gjort ett bättre jobb dagen efter. Alltså: Det hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att låta mig vara hemma och vila med lön.
Men så är det nu inte. Så istället sitter jag allmänt utschasad, på grund av kraftig och mentalt tröttande mens, för lite och för dålig sömn och allmän trötthet på grund av alla möjliga andra saker som pågår i mitt liv för tillfället. Och jag gör ett dåligt jobb. Men jag sitter och försöker. Och ger inte mig själv den återhämtning som egentligen vore bäst på alla sätt och vis, både i det korta och det långa perspektivet.
3 kommentarer
Jag tror också att systemet med karensdag gör att en massa människor går till jobbet trots att de är sjuka. Jag i alla fall resonerar ofta som du. Men jag skulle inte kunna svara på om det samhällsmässigt skulle löna sig om de stannade hemma och fick sjuklön den dagen, jämfört med det förmodade fusk det skulle bli med de som ser det som att man kan ta en extra semesterdag eller två när man känner för det.
Min alldeles högst personliga erfarenhet härifrån Danmark är att karensdagen är meningslös (alltså om syftet är att avskräcka folk från att ta för många sjukdagar). Vi har full lön från första sjukdagen, och jag upplever definitivt inte att det är något som missbrukas. Sjukskrivningar från arbete (både riktiga och falska) har mer med arbetsmiljö och kultur på arbetsplatsen att göra tror jag.
Sen finns det ju ändå många (inkl undertecknad) som kommer till jobbet fast de borde varit hemma och vilat. Inte pga pengarna, men pga att man tycker det är synd om kollegor som får mer att göra, eller att det inte finns någon inhoppare på just ens egen funktion.
Författare
Jomen precis, jag tror att de allra flesta väger in saker som ansvar mot kollegor, ansvar man känner mot en arbetsuppgift man tycker är viktig, och att man tycker att det man gör är roligt och viktigt på ett sätt som gör att man inte vill ”svika” – trots att man egentligen borde vara hemma och vara sjuk. Jag tror att den sortens faktorer räcker gott och väl för de allra flesta – och att de allra flesta är alldeles för dåliga på att sätta sig själva i första rummet.
Och det finns förstås undantag, folk som skulle stanna hemma lättvindigt om de inte förlorade ekonomiskt på det. Jag tror trots allt att de är ganska få. Och jag tror att det är bättre att bygga samhället på att folk känner sig litade på än på misstänksamhet.