Jag tänker att vi kunde få lov att få ha lite lugn och ro. Att det kunde vara nog att du dött. Att vi kunde få stöd och uppbackning i att hitta formerna för ett nytt liv. Att vi kunde mötas av lite mer öppenhet.
Att det inte skulle behöva vara nu som vi behövde hantera helvetet.
Fast jag, åttaåringens skolsituationen skulle ha behövt hanteras i större utsträckning redan tidigare. Det vet jag. Det har bara inte riktigt funnits ork att hantera alla saker samtidigt. Obotlig cancer och en döende livskamrat är också en ganska tung börda, liksom. Så jag hoppades väl på att skolans insatser skulle leda i rätt riktning. Att de skulle ta sig an det de sa. Hoppades att det skulle bli bättre. Inte sämre.
Och jag trodde ju aldrig att de skulle börja anklaga mig för att vara en del i problemet.
Jag skulle behöva lugn och ro. Jag skulle behöva få en chans att känna att vi reder ut det här. Och grejen är ju att jag egentligen tror att vi skulle göra det. Men som det är nu så känner jag att alla försök blir motarbetade från skolan. Och att kännedom om hur mitt barn fungerar och vad han skulle må bra av ses som helt ointressant. För de bryr sig inte om hur han ska må bäst, de bryr sig om hur han bäst ska kunna fås att acceptera deras mall för hur man ska vara.
Och jag tror de hade föredragit om han var korkad och foglig.