När man kommer upp i min ålder har man något mer pengar att röra sig med än när man var liten och hade veckopeng. Eller för den delen jämfört med när man var student.
Medelålders män lär ibland leva ut sina barndomsdrömmar genom att köpa den där lyxen de bara drömde om. Ibland sportbilar. Men allt oftare får jag känslan av att det handlar om de riktigt dyra legosatserna.
Och jag?
När jag dansade som mest, det vill säga när jag gick danslinjen kvällstid och på universitetet på dagarna (detta var 1997-98) så gick jag visserligen och köpte de danskläder jag behövde. Både svart dansdräkt och vita balettrikåer och balettskor och dessutom en heldräkt i vanligt dansdräktstyg som jag hade till de andra klasserna. Men ekonomin tillät inte extravaganser – herregud, jag levde på studiemedel och hade danslinjeavgifter att betala och så där. Så jag hade velat ha en stickad heldräkt, en sådan där som man har som överdragskläder, en sån där de brukar ha i filmer och på dansaffischer. Men det var ruskigt onödigt. Jag hade andra kläder som kunde funka som överdragskläder. Och i ärlighetens namn var det sällan jag behövde överdragskläder av det slaget.
Det slog mig häromsistens, när dansarsjälen vaknade till liv: Nuförtiden har jag råd. Jag kollade upp och konstaterade att de ju inte ens är så dyra de där stickade överdragsgrejerna.
Fast jag är ju inte så smal som jag var då. (Och jag var inte en av de smala dansarna då heller.) Och dansklädesstorlekar eller saker som är att betrakta som tajts och strumpbyxor är generellt inte jättestora i storlekarna. Och det är så surt att beställa saker på postorder som sedan inte passar.
Det var liksom inte längre pengarna utan andra omständigheter som var den höga tröskeln… Plus att behovet ju egentligen inte finns längre, om man ska vara ärlig :P
Men. Till slut skickade jag iväg beställningen…
… och fick förstås några dagar senare svaret att den visst var slut på lagret. Kunde jag tänka mig att vänta 1-3 veckor, eller ville jag avbeställa?
Tja, vad är 1-3 veckor när jag väntat i nästan tjugo år? Klart jag väntade.
Idag kom den. Och tja, det är ju inte så att den sitter jättelöst. Men det funkar. Faktiskt.
(Det är alltså INTE jag på bilden.)
Pingback: Vid min pinnstol i vardagsrummet | Sanne skriver