Vi slapp i alla fall ovissheten

Ovissheten är det värsta, sägs det. Och ja, i hela cancerskiten så är jag tacksam över att vi slapp ovissheten. Vi behövde inte fundera över sannolikheter och chanser. Det var klart och tydligt från första stund att det här var dödligt och obotligt. Vi behövde inte vackla mellan hopp och förtvivlan. Vi kunde nöja oss med en linje: tacksamhet över den tid vi fick. Allt efter diagnosdagen var bonus.

Jag vet att det låter bisarrt. För självklart hade jag hellre haft honom kvar i livet. Men det finns liksom ocskå någon gräns för hus mycket osäkerhet man klarar. För en ångestsjäl är det trots allt lättare att hantera klara tydliga besked.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det också. Men hoppet lämnade mig samtidigt som ovissheten. Och trots att hoppet var borta – eller kanske just därför – kunde jag faktiskt fortsätta att leva i en vardag stora delar av det där året.