Den här tiden på året… mörkret är som mörkast och håller mig i sitt våld känslomässigt. Inspirationen är bortflugen, oavsett område, och livet känns till största del meningslöst, eller som att det möjligen går ut på att försöka hålla jämna steg med disk och tvätt. Och ensamheten är som värst – ja, den är förstås värre än nånsin i år, typ.
Ensamheten, ja. Det är ju inte så att jag längtar efter att ha en massa människor här. Absolut inte. På sätt och vis är det väl så att jag specifikt saknar honom. Fast ändå inte. Inte bara. Utan det är det där med någon annan som gör saker som ska göras, någon annan som har en åsikt om vad man ska se på TV, någon annan som sitter med en kopp te i soffan. Någon som kan krama om mig en liten stund.
Någon annan än de där båda som sitter vid varsin dator i kontoret och förväntar sig mat med jämna mellanrum men inte har lust att hjälpa till med något tråkigt eller gå och lägga sig på kvällarna.
Ensamhet. Och all inspiration har rymt. Jag vill inget. Eller jo, jag vill skriva. Men huvudet är tomt. Helt jävla tomt.