Malmö

En gång i tiden, när jag växte upp i nordvästra Skåne, var Malmö bara en stor men tråkig stad som man liksom inte hade något med att göra. Jag tror vi kände någon där som vi hälsade på någon gång. Och ibland åkte vi till Malmö för att gå på teater (och det uppskattade jag, jag var ju teaterapa, typ). Men annars var kopplingen till Malmö… typ ingen. De städer som hade någon relevans i mitt liv, utöver min hemstad, var snarast Helsingborg, Göteborg och Stockholm.

Men saker förändras. När jag under en ganska kort period pluggade i Lund (ett år; större delen av min studietid var förlagd i Göteborg) så var det i Malmö de vettiga danslektionerna fanns och därmed alltså dit jag åkte på kvällarna för att träna. Och bananskalen ledde vidare till att jag kom att spela amatörmusikal i Malmö, och kom sedan in på musikalutbildning och bodde faktiskt i Malmö under åtta månaders tid.

Min tid i Malmö bestod av fullspäckat schema. Skola hela dagarna, arbete många av kvällarna, och en hel del helger tillbringade jag i Linköping hos min nyblivna pojkvän. Malmö, detta Malmö som hade hunnit förändras sedan min barndom, detta Malmö som jag nu istället kom att älska, låg hela tiden så nära och samtidigt i princip utom räckhåll: jag hade varken tid eller pengar att njuta av det jag bodde mitt i, där i kollektivet på Möllan.

Sedan hoppade jag av musikalutbildningen, och hamnade i Linköping och på andra platser. Men sedan 2002 jobbar jag i Malmö.

Det innebär egentligen att Malmö fortsatt att vara huvudsakligen utom räckhåll. Jag har pendlingsavstånd och hus och barn. Men så länge vi var två vuxna här stod åtminstone lite av Malmö till buds i anslutning till jobbtider.

Nu är jag, på grund av livets och dödens omständigheter och komplikationer, huvudsakligen strandad hemma. Jag kommer sällan till Malmö, och när jag gör det finns det inte utrymme ens till extravaganser av typen att gå till ”Pappas te” och fylla på telagret.

Samtidigt läser jag ju om det som händer i Malmö. Visst har det under många år funnits folk från andra håll i landet som tyckt att det verkar farligt att jobba i Malmö. Och vi har skrattat åt dem. Men nu… har det liksom ändrats. Nu är det trots allt inte bara ovetande människor från andra delar av landet som tycker det är obehagligt. Det är något som ändrats.

Och jag läser om företag som inte vill ta jobb i Malmö. Jag läser om människor som är rädda att åka till Malmö.

Själv sitter jag här hemma och längtar efter möjligheten att få vara i Malmö igen. Jag saknar mitt älskade Malmö. Detta Malmö, som kommit att bli den självklara ”stan” för mig. Detta Malmö, som jag fortfarande känner att jag ännu inte fått tid och möjlighet att njuta fullt ut.