Om kategorier man inte passar in i och förväntningar på vem man ska vara när någon dött och vad man egentligen ska prata med vem om

Någon gång i höstas, när jag på twitter gav utlopp för någon del av tomheten och ensamheten och otillräckligheten i tillvaron, så fick jag en kommentar som löd ungefär så här:

Tids nog hittar du någon ny. Någon som varit med om samma [död livskamrat]. Jag har sett det flera gånger i min närhet.

Jag vet att det var snällt och omtänksamt menat. Men det störde mig, och stör fortfarande. Inte bara för att det jag var ute efter i min klagan just då inte alls var att ”hitta någon ny” (som om någon människa skulle gå att ersätta ens om det var det relevanta) utan framför allt för att jag verkligen avskyr det här med att kategoriseras på detta enkla sätt. Förringas till att först och främst vara en sådan där som förlorat sin älskade.

Det är alltså inte bara i just det här fallet jag avskyr det, utan generellt. Det här att snabbt och enkelt sorteras in i en kategori, och utifrån den kategoriseringen så antar omgivningen en massa saker, förväntar sig saker, ibland kräver saker.

Du är kvinna, så du ska vara så här.

Du är barn, så du är så här.

Du har nyss blivit förälder, så du är så här.

Du är änka, så du är…

Du är … och därför är du intresserad av … och vill … och kan … och kan inte …

Jag har i princip aldrig passat i de där kategoriseringarna. Jag är en blandning av många olika och passar egentligen aldrig in någonstans så länge man försöker basera världen på enkla kategorier. Men får jag själv hitta mina vägar och mina vänner så passar jag in alldeles ypperligt.

Jag vet inte om det bara är jag som är så här sabla komplex. Det tycks mig udda, för jag tycker att det rimliga vore att alla är komplexa. Men trots allt verkar många människor nöjda med att placeras i en kategori. En del människor tycks till och med sträva efter att fylla sin plats ordentligt i den kategori de placerats i? Eller, inte vet jag. Det hör till sånt där jag inte förstår. Jag vet bara att jag på olika sätt fått ägna stora delar av mitt liv åt kamp för att få lov att vara JAG, trots att detta JAG inte platsar i de kategorier folk velat stoppa mig i.

Men. I alla fall.

Ja, sorgen och döden finns och påverkar mig. De erfarenheter de gett mig, den påverkan de har på mig dagligdags, är självklart en del av min identitet, nu och för all framtid. Så är det. Men det är inte hela min identitet.

I huvudsak är jag, tro det eller ej, samma person som innan. Samma värderingar, samma principer, samma saker som gör mig glad och ledsen. Samma drömmar.

Däremot har jag fått anpassa mig utifrån nya förutsättningar. Förutsättningar som består i att jag får prioritera annorlunda. Av praktiska skäl och av känslomässiga skäl. Jag kan inte genomföra samma saker utan honom vid min sida. Jag får prioritera andra glädjeämnen och drömmar när jag måste klara det på egen hand. Det innebär också i praktiken att jag släpper fram en del drömmar jag prioriterade bort när livsförhållandena var andra än nu. Och att jag får hålla mig ifrån en del saker jag inte klarar när jag inte har honom som stötdämpare.

Men i huvudsak är det samma jag här inombords. Ett jag med större påfrestningar att hantera. Men samma jag ändå.

Och därför stör det mig med antydningar om att det sannolika är att om jag hittar någon ny kärlek så ska det vara hög sannolikhet för att det är någon som också förlorat sin älskade. Att jag ska förringas till att bara vara änka. Att det ska vara min tyngst vägande egenskap.

Jag har genom livet hittills hittat en, säger EN, enda person som jag varit kär i som också varit kär i mig och som det lett till ett förhållande med. En. Vi träffades när jag var 24 år. Vi tillbringade sjutton år tillsammans. Och det var egentligen fullkomligt osannolikt att vi alls skulle träffas och det berodde på en lång kedja av omständigheter. Det är så mycket som ska stämma för att hitta ”den rätta”. Ja, eller så finns det massor med människor därute som skulle kunna vara rätt för mig. Det är fullt möjligt, förstås. Men att det skulle baseras på att vi båda skulle ha förlorat en älskling till döden, det stör mig väldigt. Ja, det är förstås uppenbart för dig som läst så här långt :-D

(Och nej, självklart utesluter jag inte möjligheten att bli kär i någon som också förlorat. Det är inte alls det jag säger. Men jag inser att jag måste förtydliga det. Jag minns fortfarande tydligt när jag i femman, i ny klass, fick frågan om jag haft någon pojkvän, svarade att nej, det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu – varvid plötsligt alla visste att jag hade någon princip om att inte ha pojkvän innan jag fyllt tolv. Folk drar så märkliga slutsatser…)

Men det är ändå intressant. För det där som hon som kommenterade hade sett, att det upprepade gånger i hennes omgivning blivit just så, att personer som förlorat någon nära till döden funnit varandra och blivit par, det säger ju ändå någonting.

Jag undrar om det kanske snarast handlar om vem man känner att man kan prata med. Eller FÅR prata med.

För alltså, döden är en så förbannat känslig sak att prata om för många. Jag förstår det. Jag förstår att man drar sig för att vilja släppa fram den jobbiga tanken på döden om man inte måste. Men jag tror att vi också många gånger blivit absurt försiktiga. Och att många drabbade känner att det inte är okej att prata om döden med dem som ännu inte är drabbade. Så man pratar inte om det man känner och tänker. Undviker ämnen som rör döden. Och när man förlorat någon nära så handlar ju alla ämnen om döden. Varje gång jag vill berätta om en liten vardagshändelse, något som hänt, hur vi brukar göra i den ena eller andra situationen, så finns ju döden där. Eftersom älsklingen varit en del av mitt liv i sjutton år, och han nu är död, så finns döden där varje gång jag öppnar munnen över en kopp kaffe i jobbets fikarum. Jag vet det. Jag är oerhört medveten om det. Men jag gör ändå valet att fortsätta prata, fortsätta vara jag, fortsätta låta honom vara en del av samtalet. Fastän jag vet att det kan finnas folk som tar illa upp. Fast det gör folk oftast inte. Men ändå. Det krävs ett visst mod. Folk som lärt sig att först och främst ta hänsyn till sin omgivning låter nog ofta bli? Och då blir man begränsad, oerhört begränsad. Och då kanske man lätt hamnar i sitsen att det faktiskt bara är de som drabbats av något liknande man känner att man kan prata med? Ja, i så fall är det förstås inte så konstigt om det bara är bland andra med liknande erfarenheter man finner kärleken. För att det faktiskt bara är med dem man pratar med om riktiga saker.

Jag vill inte hamna i den fällan. Jag tror inte jag gör det heller. Jag plågar min stackars omgivning och håller älsklingen vid liv :P

Och det där är ju en annan bit av det. Älsklingen – inte det faktum att han är död, utan det faktum att han varit en del av mitt liv så länge – kommer alltid att finnas. Han, som en levande viktig person i mitt liv, kommer alltid att finnas kvar. Jag älskar honom fortfarande. Jag har inte gjort slut med honom för att vi blivit ovänner utan för att vi av praktiska skäl inte längre kan leva ihop. I någon mån är det extremvarianten av något som många människor verkar ha svårt för redan i de enklare varianterna: när det handlar om tidigare partners som fortfarande är i livet. Fast det där har liksom alltid hört till de enkla sakerna för mig och älsklingen. Jag hade inte tidigare pojkvänner som han behövde förhålla sig till, men han hade ett antal tidigare flickvänner. En del av dem kände jag bara till namn, men andra har fortsatt att finnas i utkanten av hans, och mitt, och vårt, liv under alla tider. (En del av dem finns fortfarande i mitt liv.) För som han sa, om man man älskat någon så slutar man ju inte bry sig bara för att man inte längre är ihop. (Eller nej, han uttryckte det mycket bättre och tydligare och självklarare. Fan. Jag minns inte.) Det är ju fortfarande samma människa, och så länge det inte handlar om svek eller något annat hemskt, utan bara att man inte längre väljer att leva tillsammans, så kan man ju fortfarande bry sig om varandra som vänner. Fortsätta att älska varandra som vänner – kärlek finns liksom på så många nivåer. Det är liksom det självklara och logiska. Och ändå så förbannat känsligt för så många…

Och det är ju så: älsklingen kommer alltid att finnas kvar i mitt liv. Det kommer alltid att finnas spår av honom i mitt liv. Än så länge i långt mer konkret form än jag skulle önska, för att jag inte ens orkar sortera igenom hans kläder eller gå igenom småsaker i sovrummet, men även på längre sikt i form av viktiga minnen, känslor, erfarenheter. Så är det. Och det måste förstås alla som känner mig, alla som väljer att umgås med mig, oavsett typ av relation, förhålla sig till. Stå ut med. För jag kommer ju aldrig att välja bort honom. Vilket inte heller alls hindrar att jag går vidare i livet. Det finns ingen motsättning i det: att både ha kvar det gamla och fortsätta i vad som eventuellt kommer framöver. Men man måste våga förstå komplexiteten i det.

Så. Det blev uppenbarligen en lång och komplicerad drapa för att förklara något som egentligen känns väldigt självklart. Och jag känner samtidigt att jag tassar omkring i tabuområde. För att han ”bara” varit död i knappt tio månader. Jag borde väl sitta i mitt soffhörn med ett svart flor och gråta milda tårar och inte tänka så förbannat mycket. Nå. Fet chans. Jag har som sagt var ändå aldrig kvalat in i det kategorier jag satts i.