Jag har inte ork att vara den mamma jag skulle vilja vara. Den mamma jag tänkte mig att jag skulle vara för att ta hand om oss när älsklingen var borta.
Jag vill läsa för mina barn. Och lära dem laga mat. Lära dem ta ansvar. Prata med dem om världen och livet och viktiga saker.
Men jag orkar inte. Jag har inget driv. Ingen lust med sådant. Den lilla lust jag har behöver jag för att göra de små saker jag kan för att fylla på mig själv, liksom. I övrigt är det mest genomlevnad.
Och barnen vill ju inte hitta på saker. Om jag föreslår så vill de inte. Om jag bestämmer att vi ska något så blir det en kamp. Det är oftast inte värt det. Och ja, det är mycket mycket värre att vara ensam förälder än att vara två när det kommer till sånt. Jag har ingen att hitta stöd hos när jag bestämmer eller när jag föreslår eller när jag vill. Ja, självklart kan jag bestämma själv. Men det krävs mycket mer övertygelse och motivation. Och därmed får man välja sina strider mycket noggrannare.
Och alltså… det här med att prata om världen och livet. Det var ju sånt som kom naturligt när man hade en samtalspartner som man pratade med för det mesta. Barnen hörde. Barnen halkade med. Men nu? Nu krävs det konstruerade samtal. Någon som sätter igång samtalet. Jag. Hela tiden jag.
Och vore det en jag i fullt skick så kanske det skulle gå. Men så är det ju inte.
Så… jag är inte den mamma jag skulle vilja vara. Jag är ett spöke som vandrar runt och försöker genomleva. Fastän det skulle behövas så mycket mer i nuläget. Jag räcker inte till för det som skulle behövas. Och jag behöver påfyllnad för att ens orka fortsätta på den här nivån.
Och under ytan, väldigt ytligt, finns en väldig massa *dåligt samvete* och *det är nog mitt fel*.
Ja. Känslan av att det nog är mitt fel. Utöver mitt fel att älsklingen dog så har vi mitt fel att barnen mår som de gör. Att jag är en kass förälder. att jag inte gör tillräckligt. Att jag aldrig varit bra nog. Att det i grunden är mitt fel, mina gener, saker jag gjorde under graviditet, och så vidare. Att sådana som jag inte borde skaffa barn. Att det var fel av mig att skaffa barn. Och det kombinerat med övertygelsen att det är jag som ska ta konsekvenserna av mina misslyckanden, mina felgöranden. Att jag inte ska belasta samhället och omvärlden med konsekvenserna av mina misslyckanden. Att om jag skaffat barn, fastän jag kanske inte borde, så är det också jag som ska hantera alla konsekvenser av det, inte belasta någon annan. Om mitt barn behöver extra resurser så är det ju i grunden mitt fel, liksom, och inte någon någon annan ska belastas av. Utan det är jag som borde ro iland det – och krympa mitt eget utrymme en bit till och en bit till…
Ja. Det låter orimligt. Det är inga krav jag skulle ställa på någon annan. Men när det gäller mig själv är det så jag resonerar.