Värde

Det är så konstigt det där.

På ett sätt så har jag inga problem att stå upp för det jag tycker. Jag tycker saker. Jag säger dem. Jag försvarar viktiga värderingar. Jag förklarar och resonerar. Jag tycker rättvisa och miljö och jämställdhet är viktiga och självklara saker. Att säga att jag inte viker mig en tum vore att överdriva, men tja, jag är ganska principfast på sådana saker :-) Inte så att jag dundrar det i huvudet på folk oprovocerat, men när det finns skäl, liksom. Folk känner mig nog som en som står upp för vad jag tycker och står upp för andra och som inte är rädd för att ha obekväma åsikter och ifrågasätta. Och på sådana områden har jag liksom inga problem med att vara övertygad om att jag har rätt. Det har jag ju :-) (Sedan finns det områden där jag kan för lite. Då har jag ofta ingen åsikt, för jag klarar inte av att ha en åsikt när jag känner att jag inte är tillräckligt insatt.)

Det där är Sanne. Det där är den Sanne som ingen riktigt lyckats sätta sig på, den Sanne som lyckats ta sig igenom och finnas kvar genom all möjlig skit – skit kanske mestadels koncentrerad till tidiga skolår, men även senare, den Sanne som hela tiden mot alla odds lyckas resa sig igen.

Och samtidigt… så stångas jag hela tiden med det här med värde. Med om jag själv faktiskt har något värde i mig själv. Om jag är värd att må bra. Om det har ett egenvärde att jag får göra saker jag tycker är kul, saker som jag mår bra av. Där har jag ingen övertygelse. Jag tycker inte jag är värd det. Jag tycker inte det har ett egenvärde att jag får må bra. Jag tycker det är viktigt att jag gör bra saker och rätt saker. Men att göra saker bara för att de får mig att må bra, gör mig lycklig, det ifrågasätter jag. Jämt. I alla fall om det inte kan motiveras med någon sorts nytta också.

Jag lyckas liksom inte motivera för mig själv att göra ditt eller datt bara för att jag VILL det. I alla fall inte om någon annan har motargument om att de inte vill. Eller om det kostar pengar, eller tar tid som jag skulle kunna använda till något vettigt. Jag behöver argumentera utifrån förnuft, utifrån vad jag borde, för att tycka att det är okej.

”Din vilja sitter i skogen”, säger man ju ibland. Ja, och mitt värde har någon grävt ner i en grop vid sidan om.

Älsklingen var bra på det där med att påminna mig om mitt värde. Påminna mig om att jag inte bara skulle tänka på andra. Och när man levde i hans närhet var det lättare på det hela taget att svepas med i självklarheten av att ha ett värde. Till och med för mig. För han skulle liksom aldrig komma på tanken att man inte hade ett värde. Han lyckades för det allra mesta hålla mig ovanför den ytan.

Och älsklingen hade kunnat läsa det här, och till och med komma med ett lite granna utifrånperspektiv på det, nu när han känt mig så länge, och förklarat lite för mig, fått ihop de olika bitarna av mitt liv och förklarat hur det blev så här. Och prata om självkänsla och självförtroende och annat. Och konstaterat att vi har varandra och saker blir bättre och så där…

Men älsklingen är borta. Den som kände mig bäst i världen är borta, den som förstod mig bäst och stöttade mig bäst är borta. Och i mitt huvud blir alltsammans bara en obegriplig gegga. Och en oförmåga att se att jag har ett värde och är värd att må bra, bara för min egen skull. För det är för själviskt. Och självisk får man inte vara.