I kön till Helix är vi alla människor

Vi var på Liseberg måndag-tisdag. En heldag (från halv tolv till halv elva, typ) och en halvdag (från innan öppning vid elva till strax efter fem).

Det blir en hel del köande. Tisdagen var långt mycket värre än måndagen ur köandesynpunkt. Köandet är förstås frustrerande utifrån att man vill hinna åka så mycket som möjligt. Men köandet, och mängden människor i rörelse i största allmänhet, ger en fantastisk möjlighet att studera människor. Kläder och mode. Frisyrer (oj, vad mycket inbakade flätor det är för tillfället!). Människor sminkade som om de ska gå på nattklubb och osminkade människor. Alla möjliga kroppstyper. Alla möjliga hudfärger. Påklätt och avklätt. Slöjor.

På ytan så mycket olikheter. Under ytan så mycket gemensamt. Vilket liksom blir så extra tydligt i ett sådant sammanhang. För vi som stod där och köade tillsammans var ju alla ute efter samma sak: att genom att utmana tyngdlagarna trigga igång produktion av endorfiner eller dopamin eller vad det nu är de där kickarna i Helix och Loke består av. Så irrationellt och allmänmänskligt. Lika härligt knäppa hela högen :-)