Jag behöver komma ihåg att jag inte ska få för mig att göra klart saker. Speciellt inte saker som är tråkiga (och med det inser jag att jag även menar mentalt krävande).
Det är så lockande som ambition: Nu ska jag få ordning på [insert något lämpligt]! Kontoret. Alla viktiga papper. Allrummet däruppe. Pysselhyllan. Alla lakan i skåpet. Matkällaren. Något annat. Alltsammans.
Alla häckarna i trädgården. Hela trädgårdslandet. Alla rabatterna. Alla uthusen.
Det är lockande med känslan av att vara klar. Det är lockande med känslan av att ha ordning omkring mig och kunna slappna av. Det är lockande att tänka att SEN, när jag är klar, så ska jag göra det roliga.
Men jag behöver komma ihåg att jag ska inte. Det var en sak när jag var ung och frisk. Eller när vi var två vuxna med delat ansvar och allt sånt där.
Men inte numera. Det tar för mycket ork. Framför allt den mentala orken. Varje delsteg är en mental ansträngning, tar tankeresurser.
Jag är i grunden väldigt bra på det där med att bita ihop, ta itu med, härda ut. Och numera är det farligt. Biter jag ihop och håller ut så gör jag mer än jag egentligen hade kraft till. Det kommer alltid en bakläxa på det. Trötthet. Förlorad kraft som tar dagar eller längre att återhämta.
Plus att det alltid finns andra saker som jag måste göra oavsett prioriteringar. Föräldraskapiga saker, stöttande och finnas där och hjälpa till. (Plus att vara tjänare åt tre katter.) Saker som gör att jag måste släppa mitt eget eller splitta min hjärna.
Jag kommer aldrig att bli klar med någon av de saker jag ger mig på att göra klara. Men jag kommer att ta sönder mig själv i processen. Och blir jag mot förmodan klar så kommer det i alla fall inte att finnas tid, och definitivt inte ork, till att göra något kul.
Så jag försöker lära mig att leva med att göra allting halvdant. Absolut inte good enough, utan en betydligt lägre nivå. Hanterbart. Tillräckligt städat för att få plats på skrivbordet. Tillräckligt mycket bänkyta tom i köket för att kunna laga mat. Och så vidare.
Det är egentligen väldigt långt ifrån den jag är och inte alls vad jag mår bra av. Men jag mår ännu sämre av alternativet.