Funderar ibland över skillnaden mellan att vara två föräldrar och att vara en. På ytan är ju saker så väldigt lika. Vi (alltså jag och barnen) bor kvar i samma hus. Jag har samma jobb.
I praktiken är skillnaden påtaglig, när det är en person som ska hinna allt vuxet och föräldrigt. En person som ska fixa disk, tvätt och matlagning. En person som ska ha tid och ork att vara allt stöd.
Laga mat från grunden är jättekul och trevligt och inspirerande när någon annan tar disken och man inte behöver vara den som lagar maten nästan varje dag. Som ensamförälder så är färdigköttbullar och snabbmakaroner och liknande lösningar nödvändighet på en mycket högre nivå och mycket oftare.
När man är ensam om att slåss för sitt barns rättigheter så uppfattas an som mycket bråkigare och besvärligare än när det är två föräldrar som kan sitta och bekräfta varandra i ett samtal. Och som ensam finns det inte heller någon att bolla med eller vädra frustrationen med.
Man får nöja sig med att gråta sig till sömns när det är som värst. Och, gråta är visserligen ett bra sätt att lätta på trycket, men det är inte stärkande på samma sätt som att sitta i soffan och prata ut med någon på samma sida och med lika ansvar.
Alla ambitioner om ordning är i praktiken satta på paus sedan lång tid tillbaka. Sätta viktiga papper i pärmar? Jag är numera glad om de ens hamnar i högen med viktiga papper.
Och ja, ekonomin. Det finns helt klart betydligt mindre pengar att röra sig med. Men det märks mindre än man skulle kunna tro, i alla fall här. Jag har ändå aldrig tid eller möjlighet att göra någonting.
Just där inser jag ju att jag *är* privilegierad: att ekonomin inte är något stort problem. (Än i alla fall.)