Fredag, alla hjärtans dag, strax efter klockan sex på kvällen. Utanför Coops entré står ett gäng människor som verkar vilja att man ska skriva på något. Alltså så där så att man måste passera dem för att gå in.
”Bor du här i kommunen?” frågar den som fångar mig.
Hans fråga bekräftar min misstanke. Jag vet att det pågår någon sorts namninsamling i kommunen, så det är väl dit de hör. (Det visar sig sen vara fel.)
”Ja”, svarar jag.
”Tycker du alla ska ha rätt till sjukvård?” frågar han sen. Sådana där självklara frågor, utformade för att fånga upp och inleda samtal. Och så frågar han hur gammal jag är och babblar något om att jag ser yngre ut än så. Han är allmänt glad och småflamsig, inte alls inriktad på att prata om allvarliga saker.
”Vet du hur många som drabbas av cancer?” frågar han sen. Och jag fattar att han kommer från Cancerfonden.
Ja, det vet jag ju. Att en tredjedel drabbas är ständigt återkommande i reklam från just Cancerfonden. ”33 procent”, svarar jag.
Han spelar imponerad. Eller det verkar som att han menar det, men jag antar att det är spelat, för frågan är så enkel.
”Du kanske rentav känner någon som drabbats?” säger han sen.
”Ja, min man dog i cancer. Det var när ni hade den där kampanjen om att man skulle säga nej till cancer. Min man brukade undra på vilket sätt det var meningen han skulle säga nej, eftersom han uppenbarligen inte gjorde det på rätt sätt.”
Cancerfondensnubben verkar tagen på sängen. Som att han inte riktigt tänkt tanken att kontentan av frågorna han just ställt hänger samman med att folk dör. Han drabbas av någon sorts vett och avslutar samtalet.
Jag går vidare in i affären. Ilskan kommer först efteråt. Först i form av handlingsförlamning, att jag inte klarar av att ta enkla småbeslut när jag ska välja matvaror från hyllorna. Sedan också mer tydligt som just irritation.
Det är alla hjärtans dag. Varför står man utanför mataffären en fredagskväll på alla hjärtans dag och påminner folk om människor de förlorat?
Det räcker liksom att min älskling är död. Jag behöver inte att någon trycker upp det i ansiktet på mig.
Och ja, jag vet, den unge snubben från Cancerfonden menar inget illa. Han har bara ett kasst jobb där han ska attackera folk utanför affärer och prata om saker han inte har koll på.
Men någon borde tänka till om sådana här saker.