– Organisera er!
Det är det många säger i sådana lägen som det vi är i nu. Världen, liksom.
– Organisera er!
Jo tack. Om livet hade sett annorlunda ut. Men som ensamförälder till ett barn med npf finns inte det utrymmet. Tiden räcker inte. Möjligheten att planera finns inte. Och orken till struktur saknas som effekt av tidigare utmattning med kvarvarande påverkan.
Möjligheten att organisera sig är också en sorts privilegium. Ett privilegium jag saknar, när tillvaron handlar om att hålla alla i familjen över ytan och behålla livsglädje för alla inblandade.
Jag tänker ibland att nedskärningarna i samhällets skyddsnät också har just det syftet: att tysta oss som står för värderingar där samhället tar hand om alla, genom att se till att vi inte ens har utrymme att protestera, för att all tid och ork går åt till överlevnad.
Så att gnälla på sociala medier må vara en piss i Mississippi, något som inte gör konkret skillnad. Men för en del av oss är det vad vi mäktar med.