Det har varit alldeles för kämpigt sedan mitten av hösten, på grund av barn som inte mår bra. Jag har kämpat, hållit över ytan, peppat, stöttat – och prioriterat ner mig själv.
Parallellt med det är världen, och Sverige, ett bisarrt spel. Det påverkar förstås också.
Och häromdagen insåg jag: Nu är hjärnan överbelastad, på nivån att den inte riktigt fungerar. Att det är trögt att tänka.
Så nu är det time out. En vecka, den tid jag själv kan sjukskriva mig. Och förhoppningen att det ska räcka.
Jag är arg och besviken på mig själv att jag inte backat tidigare. Att jag kört på lite för ”bra” parallellt med hur saker varit. Att jag inte bromsat tidigare, eller i alla fall saktat in.
Att vara arg och besviken på mig själv är jag bra på. Att vara snäll mot mig själv? Inte fullt så mycket.
(Skulle skriva längre, men orkar inte just nu.)