Jag skulle vilja att det inrättades en jourhavande ”fan vad bra gjort av dig!”-person.
Att vara ensam ansvarig vuxen i ett hushåll gör att man alltid måste göra alla de jobbiga sakerna själv. Och det är liksom ingen som ser en, ingen som stöttar en, ingen som tackar en. Ingen som ser hur jävla jobbigt det är.
Och visst, man kan klappa sig själv på huvudet, eller unna sig lite glass för att fira att det är gjort. Men det räcker ju liksom inte.
Man behöver någon som SER en. Någon som fattar hur jobbigt det var, vilken pärs det var. Hur jävla mycket man behövde anstränga sig för att ringa de där samtalen, förklara de där jobbiga sakerna, ta itu med det där som kändes oöverstigligt på nivån att ångesten inte släpper ens efteråt.