Ja, inte han då.
Utan jag.
Jag var hos psykologen i onsdags. Rutinmässigt eller vad man ska säga.
Pratade om hur det är.
Att jag är less på det.
Att jag känner av växande lager av sörja över mig. Lager av saker jag inte hinner, inte orkar, inte hinner ikapp. Att jag inte har kraft eller ork att ta itu med saker. Att kraften håller på att ta slut. Att jag mest kämpar mig igenom, står ut, en dag till och en dag till och en dag till och en dag till. Att jag har en hög, och stigande, stressnivå. Aldrig kommer ner. Att jag ser varningssignalerna, stressen, tristessen, början på det jag numera lärt mig är depression. Att nu är det dags, att lyssna på det.
Usch, vad det är svårt att tillåta sig!
Men jo.
Stämma i bäcken.
För ja, jag tar mig förstås igenom. Jag vet att jagöverlever. Men i vilket skick? Och till vilket pris? Med hur många månaders arbete för att repa mig?
Sjukskrivning. Bara lite. Bara 25%. Bara nu tre veckor fram till jul. För att repa mig. För att ta hand om mig själv (och därmed även bli en bättre mamma).
Det innebär att jag jobbar en dag i veckan och är sjukskriven en dryg dag i veckan. Att sambon är pappaledig drygt två dagar i veckan.
Och jag gråter av lättnad.
Och gråter för att jag ändå någonstans skäms. För att jag inte klarar av det. Vilken jävla skitkass mamma som inte klarar av det. Han klarar av det, men inte jag. Jag reder inte ut det jag åtagit mig genom att bli mamma. Jag tar inte mitt ansvar. Jag sviker. Jag ställer till det, för honom som ska jobba, ju. Tycker jag – inte han.
Men jag vet att det är rätt ändå. Att jag gör rätt. Att jag möjligen borde vara mer sjukskriven. Men det är ett första steg, för att se om det blir bättre.
****************
Och nej, det är inte värre än för några veckor sedan. Bara det att mängden av dagar och veckor i sig är tyngande.
Mer grått och trist än panik.
Och nej, det är inte alls så illa som när Simon var liten. Men jag vill inte heller ge det chansen att bli det.