Ja, jag hoppades lite grann på en flicka den här gången. Och trodde kanske lite det också.
Det blev en pojke.
Är jag besviken?
Nej. Självklart inte. Jag älskar mitt lilltroll ofantligt och vill inte ha någon annan.
Men ja, lite lite lite grämer det mig.
Varför?
Skulle någonting alls bli bättre av att jag hade fått en flicka istället? Något alls i hela världen?
Nej. Verkligen inte.
Eller jo. Jag tror att jag vet vad som grämer mig.
Jag kommer aldrig att få en liten Mira Isolde. Inte heller någon Ester.
Ja, det är namnen det handlar om. Det grämer mig att inte få använda de fina namnen.
Det är förstås ett urbota dumt skäl att önska ett särskilt kön på barnen. (Som om det skulle finnas några bra skäl – men ändå.)
Dessutom är risken ganska stor att en eventuell tös inte skulle fått något av dessa namn ändå. Vi är två föräldrar, och jag tror inte att vi skulle ha kommit att enas om dessa namn.
Som sagt var, jag grämer mig. Lite. Det är en småsak, mest en sån där sak som poppar upp och irriterar mig ibland. Ungefär på samma nivå som man stör sig på att man inte köpte den där tröjan, och sedan var den slutsåld.
Dessutom: jag fick en Jonatan istället. Det slår mig ibland med full kraft. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få ett barn med det underbart vackra namnet Jonatan. Det fanns liksom inte ens på kartan. Jonatan – på ett av mina barn? Jisses 
Ja, namn är en petitess. Det är kön på barnen också. Kön är ju en så fjantigt liten del – det är personligheten som betyder nåt.
Jag har två underbara barn