Vi har ett golv! (Fixat-färdigt-glädje och utmattning)

Vid ungefär kvart i elva igårkväll skruvade vi dit sista golvbrädan. Vi har nu ett fint, stabilt massivt 30 mm tjockt furugolv. Barnen var med och vakna ända tills vi var klara; det var liksom lite finalkänsla över det hela, och det hade varit elakt att köra dem i säng innan slutsignalen. Stämningen var upprymd, och en fixat-färdigt-glädje spred sig, allra mest i fyraåringen (som dock sedan fick en känslomässig reaktion av motsatta slaget i form av sorg och förtvivlan över en skalbagge som inte fick bo kvar i vårt hus).

Vi hade ytterligare något missöde på vägen igår, med barn som trampade igenom asfaboarden, som fördröjde det hela. Golvsågningsmässigt hade vi ju dessutom (i vanlig ordning) en massa saker att anpassa för: elslangar, dörrfoder, hörn, högre betongkanter – och enstaka jävligt bråkiga brädnoter. Och så han jag tänka många god tankar om uppfinningar som skruvar, självborrande skruvar, och skruvdragare med i- och urskruvningsmöjligheter :-) (och tack för golvskruven!)

Isoleringen (två paket 95 mm stenull – 8 battar i varje) räckte alldeles precis lagom: det blev två små bitar på ungefär 8×8 cm kvar – bättre än så kan man knappast lyckas :-)

Nu återstår förstås en massa jobb med väggarna, och med lister och en massa sånt. Men det kan man lättare ta lite pö om pö. Att fattas golv är liksom ganska besvärande…

Det är för övrigt en ganska märkligt känsla, när man lagom hunnit vänja sig vid att det liksom är extra högt i tak (eftersom lägsta punkten förflyttats en bra bit ner), och sedan kommer golvet tillbaka, snarast någon cm högre upp än från början. Det känns märkligt lågt i tak plötsligt.

Idag skulle vi åkt till Korrö folkmusikfestival, hade vi tänkt. Men vi kom fram till att vi faktiskt inte orkar. Vi har mer behov av att vara hemma, ta det lugnt, åka till stranden och spela spel. Just nu passar jag fyraåringen som badar skumbad och sänker skepp samt plockar upp delarna.