Häromsistens skrev Åsa Erlandsson en krönika om varför man köper kläder till barnen men inte till sig själv.
Jag håller med så långt som till just faktum: jag köper betydligt mer kläder till barnen än till mig själv. Men jag håller inte alls med om anledningarna.
Den främsta anledningen är helt enkelt just att jag är vuxen. Det är bara att inse: jag har varit ”vuxen” i snart tjugo år. Jag växer i huvudsak inte (bortsett från det som handlar om för mycket mat eller för lite motion). Jag har alltså huvudsakligen de kläder jag behöver. Visst, kläder slits ut eller går sönder bortom lagningsmöjlighet, och det händer att jag behöver större byxor eller kläder med en funktion jag inte behövt tidigare. Men i huvudsak har jag det jag behöver. Om jag köper nytt så beror det i någon mån på flärd och fåfänga: på att jag hittar något jag tycker är snyggt, eller på att jag tycker att de kläder jag har har blivit tråkiga. Därför försöker jag att låta bli att köpa kläder till mig. Du vet, miljö, resurser, naturtillgångar, energi, och sånt där…
Barnen däremot… de växer. De växer ur sina kläder. Och dessutom sliter de kläderna hårdare än jag (genom att de leker och så). Till dem behöver jag köpa kläder. (Sedan skulle ju förstås en del av kläderna kunna köpas begagnat, men på ett eller annat sätt behöver det skaffas kläder till barnen.) Alltså tycker jag det är ganska självklart att köpa mer kläder till barnen – utifrån ett strikt behov.
Sedan finns det förstås andra skäl. Åsa Erlandsson är inne på det här med provningen. Och ja, även för mig spelar provning och provrum roll. Fast inte alls på det sätt hon beskriver.
För mig handlar det om att jag helt enkelt tycker det är tråkigt att prova kläder. Det är trassligt och bökigt och tar tid. Och eftersom jag ofta handlar kläder på vägen till tåget så är det tid som helt enkelt inte finns. Och tid jag inte är intresserad av att lägga i onödan. Speciellt som det som sagt var mest är tråkigt och bökigt.
Men till barnen kan jag köpa kläder utan provning. Det räcker att köpa kläder i rätt, eller snarast något för stor, storlek. Passar det inte nu så växer de i det tids nog. Och oftast är deras kläder av modeller som inte kräver så noggrann passform. Det enda som egentligen behöver ”passa” är midjan på byxor, och på de flesta jeans och liknande jag köper till barnen är det ändå reglerbar midja. Till skillnad från kläder till vuxna kvinnor (som mig då) som oftast är av modeller som kräver betydligt mer vad gäller passform. (Och jag ska ju knappast köpa för stort och hoppas att jag växer i det med tiden.)