Vissa minnen etsar sig fast, och påverkar en långt efteråt.
När jag gick i fjärde klass satt jag en gång bredvid en försteklassare på skolbussen hem; vi kan kalla henne Stina. (Disclaimer: jag kan minnas fel. Det kan vara så att hon gick i lekis – men det tror jag inte. Men minnet kan svika. Strumt samma.) Vi kände varandra lite grann privat, och det var liksom ingen big deal och inget vi närmre tänkte på vare sig hon eller jag.
För detta fick jag en utskällning. Ja, jag minns det i alla fall som en utskällning. (Någon dag senare eller så.) Kanske inte skrik och så, men i alla fall en rejäl uppläxning. Inte av min egen lärare, utan av 5-6:ornas lärare. Jag minns platsen: det var ute vid stängerna (ni vet sådana där som man hängde i knävecken på och gjorde diverse konster och så) på skolgården. Jag tror att det bara var läraren och jag, och möjligen något barn till i närheten; jag minns det i alla fall så. Min gissning är att hon hade valt ett ”avskilt” tillfälle.
Att sitta bredvid ettorna var nämligen faddrarnas uppdrag. Faddrarna, som gick i sexan. Så jag hade gjort FEL. Och läraren verkade anta att jag hade gjort det av elakhet eller avsiktligt eller så.
Hon talade om för mig, skarpt, att jag minsann fick vänta på min tur: jag skulle få sitta med någon av de små när jag själv blev fadder.
Jag visste själv att det förmodligen aldrig skulle bli så. Vi hade huset utlagt till försäljning, och skulle förmodligen flytta innan det blev aktuellt. Men det fick jag ingen chans att säga.
Och att få vara fadder var ju inte på något vis det relevanta i sammanhanget. Det var ju med Stina jag ville sitta, inte med ett slumpmässigt fadderbarn, utan med en kompis! Men det fick jag inte heller säga.
Det värsta med hela situationen var just det: jag fick ingen chans att förklara mig, ge min sida av saken, berätta vad som egentligen hade hänt. Jag försökte, men jag fick inte. Min redogörelse var inte värd att lyssna på. Hon var vuxen, jag var barn, och alltså hade jag fel.
Den sortens saker sitter kvar.
Och då är det värt att påpeka att jag sedan hann ha henne som lärare ett halvår (alltså halva femman) innan vi flyttade, och jag tyckte hon var en ganska bra lärare. Och trots det sitter den här händelsen kvar som mitt mest påtagliga minne av henne.
Det här blogginlägget skrev jag på vägen hem idag. När jag sedan kom hem fick jag veta att fyraåringen idag hade fått skäll på dagis för att han och någon mer hade great med/öppnat och stängt grinden. Jag frågade honom: ”har någon sagt att ni inte får greja med grinden?”. Nej, det hade ingen. ”Frågade någon DIG vad som hade hänt?” Nej, inte det heller.
Jag tycker att man inte bara kan anta att barn vet att det är förbjudet att greja med grinden. Han är fullt medveten om att han inte får sticka iväg från dagisgården, men det är faktiskt inte samma sak. Man kan inte utgå från att en fyraåring själv kan räkna ut vad vuxna tror och tänker.
Och även ett barn ska alltid få möjlighet att ge sin version.
(Och nej, jag har inte pratat med dagispersonalen, så jag vet inte alls vad deras version är :-))