Inte så hemskt långt från där jag bor bodde för tvåhundra år sedan en tjomme som hette Rutger Macklean. Han var godsägare, och det han framför allt är känd för är att han var jordbruksreformatör.
På den tiden var bondbyarna samlade, med alla husen längs en bygata. Grannarna fanns alltså alldeles nära intill. Det gjorde däremot inte åkrarna. För åkrarna var rättvist fördelade mellan alla som hörde till byn. Åkrarna var av olika typ – bra till odling av olika saker. Det innebär att av varje åker hade varje hushåll (typ) en remsa av varje åker. En teg. Ett system som hade hängt kvar länge – och remsorna hade blivit smalare med tiden, när fler människor skulle dela på åkrarna.
På det viset var alla tvungna att hjälpas åt. Alla gav sig i kast med åkern-ner-mot-ån samtidigt, gemensamt. Och sedan åkern-i-söderslänten. Och så vidare.
Rutger tyckte det här var irrationellt och omodernt. Mellan remsorna blev det ju hela tiden en smal remsa som inte blev uppodlad. Slöseri! Dessutom var det osmidigt att ala skulle behöva transportera sig iväg till åkrarna – det vore mer rationellt om alla hade sin åker vid sitt hus.
Sagt och gjort. Är man godsherre och har bestämt sig så gör man. Så byarna splittrades, åkrarna delades ut så att alla fick typ varsin, och så byggdes husen upp igen, så att var och en bodde mitt i sin åker.
Hejdå bygemenskap och social kontakt.
Hej och välkommen till början på industrijordbruk med brist på småbiotoper och biologisk mångfald.
Men reformen var så poppis att det tids nog blev krav på att alla skulle göra så där, typ i hela landet.
Jag funderar lite smått på hur Rutgers reformerande påverkat resiliensen i samhället.
Berättelsen om Rutger Macklean och skiftesreformen är berättad ur mitt minne och utan någon exakt faktakoll.
Pingback: Sanne skriver » Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet