Jag gick hem från bussen för en stund sedan. Det var stjärnklart.
På min barndoms stjärnhimmel fanns en alldeles speciell stjärnbild, borta över byn, en knapp kilometer bort. En stjärnbild som alltid fanns där. Fyra eller fem stjärnor i en lite lutande rad.
Nej, det var förstås inte stjärnor. Det visste jag väl egentligen. Det var gatlampor. Fast det tänkte jag liksom inte på – för mig var de stjärnor.
Det tänkte jag på, nu när jag gick hem.
Ikväll såg jag Karlavagnen och Polstjärnan, och en massa andra stjärnor. Riktiga stjärnor.
Och så sådana där oriktiga. Sådana där som blinkar och flyttar sig. Flygplan.
Och vid horisonten såg jag sådana där som står stilla men blinkar. Röda stjärnor. Fyra stycken i en grupp. Tre på ett annat ställe. Vindkraftverk.