(Texten hämtad från svt.se)

Mina barn kommer ibland i säng efter nio. Även på vardagskvällar. Fastän de ”bara” är fem och nio år.

Är jag en dålig mamma då?

Och ja, TV:n är ofta med i bilden när de kommer i säng sent. För många av de bra dokumentärer och naturprogram som mina barn älskar är mellan åtta och nio på kvällen. Ibland jagar vi dem i säng innan programmet är slut. Ibland ser vi till att de är ”klara för sängen” innan programmet börjar, så att de kan hoppa snabbt i säng prick nio när programmet slutar. Men ibland blir det helt enkelt att de kommer i säng efter nio.

Ja, jag har dåligt samvete för det. Även om det kanske rör sig om en gång i veckan. Och även om jag är stolt och glad över att de gillar den sortens program och gärna vill uppmuntra intresset.

(Nej, det är inte samma sak att sätta sig framför datorn i kontoret och titta på SVTplay på någon annan tid som det är att sitta alla tillsammans i soffan i vardagsrummet och titta på programmen.)

Det där med sömn är en av alla de där saker som man får en massa kritik för när ens barn är små. Det finns en massa fixa idéer om hur man ”ska” göra som förälder, och ack nåde den som inte lever upp till det – då är det på något vis fritt fram att kritisera en från alla håll – på föräldraforum, från BVC och så vidare. Barn SKA somna tidigt på kvällarna, och gör de inte det så är du helt enkelt en dålig förälder.

Skrev jag förälder? Mamma, ska det förstås stå. Det är i princip alltid mammorna som får ta emot den sortens kritik.

Vår äldste sov inte mycket när han var bebis. Långt mycket mindre än bebisar ”ska”. Trots våra försök på olika sätt. Och hade det varit något som hade hjälpt att få höra i det läget så hade det varit att helt enkelt fått veta, från insatt håll, att barn är olika, och att det är okej att anpassa sig efter barnets rytm, ÄVEN om det innebar att barnet inte sov så mycket som det ”skulle”.

Det jag också insett med tiden är att hans naturliga dygnsrytm hela tiden stämt bäst med att somna kring 20.30-21. Självklart med viss variation genom åren, men i huvudsak har det stämt sedan början. Och egentligen sover han inte hemskt mycket mindre nu som nioåring än han gjorde som bebis; skillnaden mellan honom och ”normen” har minskat.

Vår andre sov mer som bebis, men ändå mindre än den ”standard” som brukar anges. Och även för honom ligger den naturliga sömnrytmen ungefär nåt liknande vad gäller tid att somna på kvällen.

Det där att lära sig lyssna på sina egna barn, hur de funkar, vad de mår bra av, och våga lita på sin magkänsla, trots att omgivningen säger något annat, det är sånt som tar tid att lära sig. Det är egentligen det stora svåra med föräldraskap.

Och så kommer då en sådan här artikel. Med motsägelsefulla budskap. Där ett klockslag tolkas som magiskt och viktigt – trots att det en bit senare står

Problemet är att de oregelbundna sängtiderna kan påverka barnens inbyggda dygnsrytm och leda till sömnbrist som är negativt för hjärnans utveckling.

Och sedan gör man i artikeln kopplingen till mammor med lägre utbildningsnivå. Jag hör inte till den kategorin – jag har fem och ett halvt års utbildning på universitetsnivå och ytterligare utbildning utöver det. Det gör att jag trots allt någonstans slappnar av och tänker att artikeln inte handlar om mig.

Men det är väl knappast schysst? Min utbildningsnivå ska väl inte göra det mer legitimt att våga lyssna på egen erfarenhet och sunt förnuft?

Så vad vill jag då? Tja, säg det. Att man tänker sig för när man skriver den sortens artiklar och funderar över hur de kommer att användas av översittartyper på typ familjeliv.se och BVC? :-)

Mina barn har regelbundna läggtider. Men inte mer regebundna än att man kan frångå dem när det finns goda skäl. Och läggtiderna är satta utifrån mina barns förutsättningar och behov, även om det råkar krocka med ett magiskt klockslag. Och det gör mig inte till en dålig förälder, utan till en bra.