Jobbar hemifrån.
Lyssnar på musik. Jag gör sällan det på jobbet, för har jag musik på måste jag också ha möjligheten att flyga upp och dansa till den. Det tillåter jag inte mig att göra på jobbet.
Men hemma går det. Precis som när jag en gång i tiden satt och pluggade och insåg att jag måste ge dansen en chans, på riktigt.
Fast det är inte så det är nu. Jag känner ingen längtan att släppa jobbet och satsa på dansen. Inte alls. Inte på det sättet, liksom.
Däremot inser jag att det som gör att jag tappat i hållning nog mycket handlar om att jag inte dansar längre. Ja, jag tränar CXworks och Bobybalance, och där ska jag väl få hållningsmuskler.
Men det är inte samma sak. När jag hoppar upp på vardagsrumsgolvet och gör plötsliga spontana tenduer och jeteer och piruetter och flänger rundor, så samlar jag genast upp kroppen i en helt annan sorts hållning. Något som kommer inifrån. Både från muskelminnet av många års dansande och av någon sorts känsla som kommer ända inifrån själen och ut i minsta lilla muskel.
Och jag inser att jag fortfarande när tanken om studion. Det där rummet i ena änden av huset, som stundtals mer känns som ett allmänt upplag, men som vi sagt ska bli studio en dag. För musikinstrument och för dans. Speglar på väggarna. Behöver jag dem? Jag dansar inte längre. Jag är snart fyrtio och har inga ambitioner att nånsin mer stå på scen.
Men jag mår fortfarande bra av dansen. Jag mår fortfarande bra av rörelsen och känslan. Och jag vet inte riktigt hur, på vilket sätt, men på något sätt behöver jag ha det där i mitt liv. Sången också. Även om det bara handlar om att sjunga med hemma, när ingen hör. För ja, jag vet att jag sjunger sämre nu än förr – ju mindre övning desto sämre, ju, och då blir jag mer återhållsam och fegare när andra finns omkring, och så har vi den dumma onda cirkeln.
Och den där musikalutbildningen, som skulle vara min chans att släppa fram den delen av mig och låta mig vara mig själv och bejaka, den blev egentligen bara ett magplask, eftersom jag egentligen blev mycket fegare på att våga sjunga. Jag är mer hämmad efter det, i alla fall på det området. Jag tappade tilliten till mig själv, till att jag kan och vill och att det som kommer ur mig själv är nåt bra och duger till.
Jag står där på golvet och känner musiken strömma genom mig. Min kropp och mitt huvud vill koreografera. Inte strukturerat och organiserat och med något mål att visa upp för någon. Utan bara för att liksom få ut mesta möjliga av samspelet mellan musik, kropp och känsla.
Får man göra sånt utan mål? Eller ja, får får man ju. Självklart. Fast jag kommer förmodligen inte. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Och det är okej. Man måste inte fullfölja alla impulser – men det betyder inte heller att man måste döda dem, strypa dem. De kan få bara finnas.
För det här finns. Jag finns. Det här är en del av mig. Inget jag behöver använda till något särskilt, men en nödvändig del av mig. För alltid.