Om några dagar är det tio år sedan min förstfödde föddes. Tio år sedan jag stod den där tidiga vintermorgonen med värkar utanför huset på väg mot bilen och insikten om att en stor förändring var på väg – även om jag inte alls anade hur jag skulle uppleva förändringen på riktigt.
Tio år.
Det är obegripligt.
Inte så att det gått snbbt, för det har det verkligen inte. Tio år är en lång tid, och de första åren var ovanligt långa år.
Men ändå ofattbart.
Till exempel innebär det ju förstås att jag blivit tio år äldre. Och det är ogreppbart, för jag har ju inte hunnit uppleva tio år på den är tiden – jag har haft alldeles för fullt upp med att ta hand om barnen för att hinna med att leva så många år. Jag hann med mycket mer liv på de tio åren dessförinnan. Eller för den delen fem år. Åren innan första barnet kom var intensiva. Går jag tio år bakåt från första barnet så får jag med studenten, dryga fem års studier på högskola och universitet i tre olika städer, musikalutbildning och dansutbildning, bo i ännu fler städer, spela två musikaler, jobba som lärare, få mitt första jobb inom området jag är utbildad i, få mitt nuvarande jobb, köpa hus. Och inte minst hitta kärleken :-)
Det är som ett annat fjärran liv, det där intensiva livet jag levde då, där det hände massor, på nåt vis. Eller som flera olika liv, som hanns med under de där åren. Så fruktansvärt långt bort. Ibland känns det som att jag har glömt, som att det är nåt jag drömt.
De senaste tio åren har jag bott på samma ställe, jobbat på samma ställe, och varit mamma.
Jag är inte missnöjd, jag vill inte annorlunda, jag bara noterar. För jag tror att det är stabiliteten som gör att det känns extra märkligt att det gått tio år.
(Jag har för övrigt aldrig bott så här länge någonstans tidigare, om man inte räknar med månaderna i mammas mage; då ligger fortfarande barndomens boende högst på listan.)
Så… snart har vi en tioåring. Och det har jag väl liksom inte riktigt greppat. Eller jo, jag har inga problem med att se att han är stor och klok och förståndig, och egentligen betraktar jag honom redan som tio år – sedan lång tid tillbaka. Det är väl mer att jag fortfarande har svårt att greppa att jag är mamma. Och att jag genomlevt bebistiden. Och att den där lille skrutten som låg i min mage nu är halvvuxen.
Men det är väl så det är – jag gissar att de flesta aldrig greppar det?