I somras, i Frankrike, fastnade tioåringen för Loom bands (pun not intended). Det var hemma hos barnens syssling (dryga fem år gammal) som intresset väcktes. Först var tioåringen inte intresserad, men sedan tyckte han det var kul.
Och jag tänkte… jag tänkte, ja, det är någon sorts plast, men herregud, så illa kan det väl inte gärna vara, det är ju bara typ gummiband. Fast jag våndades och tänkte att det nog var dumt – mensvalde och förträngde det. För jag tänkte att det är bra med något annat som intresserar än bara datorspel och andra liknande. Något praktiskt och konkret. Så han köpte några förpackningar med mitt goda minne, och jag köpte några åt dem tillsammans.
Och nu kommer rapporterna. Labprover visar att en del av loombanden innehåller 50% ftalater.
50 procent!!
Så vad gör jag nu?
Nej, det går inte att veta om detta gäller ”våra” band. Jag tror inte ens vi har förpackningarna kvar. Och de som gjort proverna får tydligen ändå inte avslöja vilka märken det rör sig om (hur går det ihop med informationsplikten?):
Det känns ju inte så jävla bra att barnen ska gå omkring med armband med 50% ftalater.
Läs mer:
Loom bands – fun fashion or a danger to health?
”œLoom band” phthalates case shows chemical regulation isn”™t working
Pingback: Sanne skriver » Föräldraskap, egna pengar och egna val