Hur gör föräldrar i andra länder?

Min sexåring oroar sig.

Han befinner sig i en fas där han börjat ta in den större omvärlden. Lyssnar på vad de pratar om på nyheterna på radion och sånt. Tänker och funderar.

Han hör om ebola. Han förstår att det är en mycket farlig sjukdom, och han oroar sig för att vi ska bli smittade och dö. Han har svårt att sova för att han tänker på ebola.

Vi förklarar. Förklarar att det är i länder långt långt borta som sjukdomen finns. Att han inte behöver oroa sig. Han tar till sig, kan somna igen. Men han är själv medveten om att själva ordet ebola triggar oro i honom, och ber oss stänga av radion så fort ämnet kommer på tal.

Han hör om den nya lungsjukdomen som dykt upp i Sverige, som drabbat flera barn. Han oroar sig. Vi förklarar att sjukdomen bara är ett allvarligt problem för dem som redan har sjukdomar och problem kopplade till andningen. Och att han själv är frisk och inte behöver oroa sig, och förmodligen bara skulle märka av det som en förkylning om han fick det.

Vi hamnar ibland i diskussioner om miljö och klimat. Även detta ämnen som kan generera oro. Och även där kan jag ärligt säga att problemen trots allt är mindre allvarliga här än på många andra ställen i världen. Det stigande havet har lång väg innan det når oss. Vi kommer inte att drabbas riktigt lika allvarligt, inte jämförelsevis.

Vi pratar om Sverigedemokrater och rasism och människor som blir sämre behandlade för att de ser annorlunda ut eller är annorlunda, och människor som behöver få komma hit, till vårt land, för att det är krig och andra hemskheter i de länder de kommer från. Och han tycker det är hemskt. Och han oroar sig för att någon ska vara dum mot någon av oss, för någon liten detalj som gör oss annorlunda – och jag kan lugna honom där också, för vi är inte annorlunda på ”fel” sätt.

Vi sitter i kyrkan på kulturskolans julkonsert, och han frågar om gubben som sitter uppsatt på ett kors. Och jag förklarar, så sakligt och enkelt jag kan, om att gubben hette Jesus och levde för tvåtusen Ç»r sedan och att en del människor som tror på gud tror att Jesus var guds son, och att kyrkan är ett hus för dem som tror på gud, men att även andra är välkomna. Och han undrar varför gubben sitter på ett kors, och jag och hans pappa förklarar att han dödades för att det fanns människor som inte tyckte om de saker han sa, och att det fortfarande i många länder är så att man blir dödad om man säger och tycker fel saker, men att här behöver han inte oroa sig.

Jag kan mildra hans oro. Inte så att jag försöker skyla över och inte prata om problemen, för jag tycker att jag faktiskt pratar om alla de här ämnena på ett ärligt sätt, så ärligt det nu funkar med en kunnig och insatt sexåring, när man samtidigt försöker väga in att det skulle kuna finnas en ärvd tendens att oroa sig. Men det är ju faktiskt så: vi är priviligierade. Vi bor i ett tryggt land, med färre sjukdomar och bättre sjukvård, långt från krig och oroligheter, och vi är i grunden hyfsat friska, och vi har ett ”genomsvenskt” utseende. Och ja, jag vet att det inte är fullkomligt tryggt i Sverige heller, och att det beror mycket på vem man är och hur man ser ut och så vidare.

Och jag funderar på hur föräldrar gör i andra länder, där det finns krig och farliga sjukdomar och så vidare på ett helt annat sätt. För barnen där måste ju fråga om samma saker. Men vad svarar man som förälder när man inte kan säga något lugnande? Vad svarar man när man vill svara ärligt och ha en bra dialog med sina barn, men de enda svar man kan ge bara kommer att öka på ångesten och paniken?