Jultankar

Det slog mig igår förmiddags, under julförberedelserna. Eller ja, förberedelser och förberedelser. All julmat var typ färdigfixad i tid och så. Det som skulle göras igår på julafton var att stoppa in revbenen i ugnen, och att plocka fram en massa färdigfixad mat från frysen och värma på, och så där. Och sätta på kaffe. Ta en dusch och byta kläder. Ungefär så.

Men det slog mig då: Vi firar jul här. Jag och min man och våra två barn. Och mina föräldrar och min bror kommer hit och firar jul med oss.

Det slog mig att det på något vis är någon sorts tydligt tecken på att… ja, vad säger man?

Jag letar ord. Jag hittar inte rätt ord – alla ord jag hittar kan feltolkas, eller har till och med en förstahandstolkning som är fel.

Vi har lyckats. Vi är lyckade.

… är ju inte vad jag menar. Eller, det jag menar är inte att vi har lyckats eller är lyckade utifrån klassisk, yttre betraktan. Inte lyckade utifrån hur det ska vara eller statusmässigt eller så.

Utan bara just det här:

Jag har hittat en människa att dela livet med. Vi bor i ett trevligt hus. Vi har två friska barn. Vi har jobb och de pengar vi behöver, och vi kan fira jul under vettiga och rimliga former, och det är så pass trivsamt att mina föräldrar och min bror väljer att fira jul här med oss.

Det är inget märkvärdigt och avancerat, men det är långt mycket mer än vad man egentligen kan förvänta sig av livet. Långt mycket mer än vad jag skulle ha trott för 16-17-18 år sedan. Vi är synnerligen lyckosamma.

Men det finns inget sätt att uttrycka detta på som inte låter skrytsamt eller på annat sätt patetiskt.

Dessutom känns det på något sätt märkligt. För ärligt talat är det väl kansek inte så att jag hade väntat mig att det var jag som skulle… representera det här ganska stabila och standardmässiga :P