Om att skriva och läsa och inspireras

Det var en gång i tiden en flicka som skrev en massa.

Eller nej, vi ska förstås börja ännu tidigare.

Det var en gång i tiden en flicka som läste en massa. Läste och läste och läste. I skolbussen, vid matbordet, på toa, överallt och hela tiden. Och så drömde hon om att spela teater och film, men saknade någon riktig drömroll. Och kombinationen läsa och drömma och fantisera och annat ledde till att hon började skriva. Böcker, var det tänkt att det skulle bli. Från början åtminstone någon av dem med tanken att det kanske skulle kunna bli en roll jag ville spela. Fast den tanken gled väl egentligen ganska snart iväg och blev oväsentlig. Fantasin lever som bekant sitt eget liv.

Så många kvällar under min tonårstid jag suttit på mitt rum och skrivit. För hand, i kollegieblock, med blyerts. Ibland flödande ur pennan, ibland plågsamt och långsamt utvärkt. Så många promenader jag gått och funderat och diskuterat med mig själv för att försöka utröna vart historierna varit på väg, så många samtal jag haft med mig själv på cykeln till och från skola och annat. Så mycket av mitt liv jag delat med dessa olika fantasifigurer.

Med tiden insåg jag också att mina historier ibland påminde om andras. Ibland för att jag förstås inspirerades av sånt jag läste. Men betydligt oftare var det så att det jag redan skrivit, eller åtminstone hunnit fantisera ut även om jag inte hunnit plita ner det, dök upp i böcker jag sedan läste. Inte ordagrant och exakt, men saker som påminde. Både små detaljer och stora grövre sammanhang. Och omvärlden – saker jag läste och hörde om likartade sammanhang – lärde mig att det var fult. I alla fall när det kom till skrivande. Åtminstone när det kom till skrivande av historier av sånt som i någon mån kunde definieras som fantasy. Då var allting som kunde uppfattas som likt något annat att betrakta som kopior och plagiat. Hade det varit frågan om musik hade det varit att ha förebilder och inspiration och idoler. Och ingen skulle drömma om att kalla det för plagiat att det skrivs nya böcker om kärlekshistorier gång efter gång efter gång. Men om man skriver en bok om ett påhittat land som involverar något som någon känner igen från en annan bok, så är det klippt.

Så jag slutade nästan läsa skönlitteratur. För att inte behöva känna ifrågasättandet komma krypande så fort jag läste något som påminde om något jag skrivit. För hade jag inte läst det som påminde om mitt eget så var mitt samvete åtminstone i teorin fritt.

Men med brist på tillskott av inspiration och stimulans avstannade även min egen fantasi. Ja, och så kom det väl annat emellan. Dansen, och sedan studier och vuxenliv. Skrivandet rann ut i sanden…

… i alla fall den sortens skrivande. Samtidigt har jag i efterhand insett att allt det där skrivandet förstås gav mig en massa övning jag haft stor nytta av till annat skrivande.

Men så ibland väcks de gamla tankarna igen. Som när jag för några veckor sedan läste ”Eldbärare”. Det var svarta fåglar och långa resor i uppdiktade länder och månprästinnor och annat – och inget märkligt i det, och inget som inte finns i andra böcker, men ett tag kändes det som att Anders Björkelid hade plockat upp min borttappade tråd och skrivit vidare på mina halvgjorda alster. Sedan gled Björkelid iväg åt ett annat håll igen, och det är jag väl egentligen mest tacksam över. Och nu ett par veckor senare kan jag egentligen inte riktigt minnas vilka bitar i det hela det var som jag kände igen så väldigt mycket, och knappt ens känslan – men jag vet att jag för en stund kände mig ganska förvirrad :-)

Om jag själv ska ge mig på det skönlitterära skrivandet ”på riktigt” igen? Mnja, visst slår mig tanken då och då. Men nä, för att det ska bli av krävs både tid, inspiration och övertygelse – och en idé till historia som håller hela vägen igenom. Och jag saknar det mesta av det där.

Tills vidare fortsätter jag att hålla mig till skrivande i andra sammanhang.