Om ord, vad de kan förmedla och vikten av att säga vad man känner

Ord kan skada. Och det behöver inte vara elaka ord, det kan också vara ord som ställer för stora krav.

”Vad gör du för något spännande här då?” frågar mamma i köket när jag just slängt ihop en kladdkaka och stoppat in i ugnen.

En kladdkaka är inget spännande. Orden sätter en ribba: det jag gör måste vara spännande. Och jag vet att det jag gör inte är spännande, och det var inte min avsikt eller ambition; jag har slängt ihop enklast möjliga kaka till fikat.

Det är precis som så många gånger tidigare: mamma uttrycker sig på ett sätt som uttrycker högre krav, eller förväntningar, på mig än jag har ork att leva upp till. Om provresultat, om vad jag hittar på på jobbet eller hemma, och så vidare.

Jag mår inte bra av den sortens krav. Jag har kämpat hela livet med att ställa lagom krav.

Men jag vet, jag ska inte säga något till mamma. Det har aldrig blivit bra när jag påpekar den sortens saker. Även om det är i välmening, som en möjlighet att göra annorlunda, så blir det ändå aldrig bra.

Så jag säger inget. Säger inget. Säger inget. Tänker att jag ska skriva av mig sedan istället.

Och sedan tänker jag att nämenherregud, det är klart jag måste säga något, det kan inte vara meningen att det ska vara jag som ska stänga inne allting sådant alltid, det kommer ju inget nånsin bli bättre av. Och mamma har sagt nyligen att hon läst blogginlägg om saker som hon tycker att det väl vore dags att prata om. Nog ska jag väl kunna säga det, det där att ordet ”spännande” liksom signalerar krav, krav som jag inte vill behöva leva upp till.

Då bryter helvetet ut. Mamma blir fruktansvärt ledsen, och hennes känslor är det minsann ingen som bryr sig om, och hon har minsann aldrig någonsin ställt några krav på mig, för de kraven har minsann alltid bara kommit från mig själv.

Jaha. Nu är vi där igen. Allting är mitt eget fel. För hon har aldrig MENAT att ställa krav, och därför har hon alltså aldrig gjort det, och har jag känt krav från henne så har jag minsann mig själv att skylla.

Och hon kan inte se att de där uttalade (om än inte menade?) kraven är en starkt bidragande orsak till mitt behov av att frigöra mig. Om jag inte kan få påtala att sättet att uttrycka sig på skadar mig utan att hennes värld rasar samman, då är ju enda lösningen i längden att hålla mig borta. För det skadar mig så evinnerligt mycket att bara stänga in allt det där, och veta att det inte funkar att säga något.

Det rimliga måste väl ändå kunna vara att säga när något gör en ledsen? Det måste väl vara grunden för att kunna göra något bättre? Eller?

Men nej, det har liksom aldrig funkat att prata med mamma om sånt. Enda möjligheten att kunna få henne att lyssna har varit att skriva. Det var en del i hur mitt skrivande började: som en möjlighet att nå fram till mamma när det var något som blev känslomässigt svårt och hon inte lyssnade.

Fast de här bitarna skrev jag förstås inte om på den tiden, när jag var tonåring eller så. För det har tagit tid att inse hur det påverkar mig med det där sättet att uttrycka. Det där med att komma hem glad över att det gått bra på provet, ställa frågan ”gissa vad jag hade på provet?” och då få tillbaka antagandet att jag väl hade alla rätt – och plötsligt känns det inte alls kul att ha haft några enstaka fel. Och så vidare.

Ja, det må vara hennes sätt att uttrycka sig, och ja, det må vara så att hon inte menar att ställa krav. Men det är den effekten det får. Och även nu, när jag är vuxen och insett hur det påverkar mig, så förväntas jag alltså inte säga något, för att det gör henne ledsen.

Och jag kämpar med att inte skicka vidare det till mina barn, inte få dem att känna för höga krav på sig själva. Men då måste jag ju kunna få jobba med mig själv, och också med det i min omgivningen som påverkar mig.

För övrigt, som förälder eller närstående så måste det väl ligga i ens intresse att försöka hjälpa sina barn etc? Även om det skulle vara så att kraven på mig kom helt och hållet från mig själv, så borde väl personer som bryr sig om mig, som till exempel min mamma, ha någon sorts intresse av att veta vad som hjälper mig och vad som stjälper mig, för att kunna undvika det som stjälper mig? Det borde väl kunna ligga i mammas intresse, även nu när jag snart är fyrtio, att få veta när något gör mig ledsen?

Men nej, jag ska undvika att säga saker som kan göra andra ledsna, oavsett om det handlar om mamma eller bror eller mormor eller någon annan. Att de kan göra mig ledsna är liksom ovidkommande, det förväntas jag svälja.

En del i problemet är säkert att jag under så lång tid lärt mig att hålla inne det ledsna och inte visa. De fattar väl inte att jag blir ledsen.

Det är skönt att blogga. Skönt att ha någonstans att skriva av sig. Och jag försöker hålla bloggen ganska anonym. Den mest avslöjande biten är faktiskt att mamma skriver under med hela sitt namn när hon kommenterar. Det har jag inte heller vågat påpeka. För jag vet ju at minsta lilla sak som kan uppfattas som kritik riskerar att riva upp precis hur mycket som helst. Så jag säger inget. Inget av värde. Och då blir det svårt att hålla kontakten på nåt vettigt vis. Faktiskt.