Trasiga trosor

Slänger.

Försöker ägna lite ledig tid åt att sortera igenom kläder i byrån. Sortera bort sånt som av olika skäl inte borde vara kvar.

Börjar med troslådan. Där finns gott om trosor. Många jag inte använt på många år. Modeller som aldrig suttit bra. Exemplar som är extremt uttöjda i resåren. Saker som ju går att använda i en riktig krissituation, även om de inte är sköna – men som jag i det absolut längsta skulle undvika.

Slänga är ju egentligen enda alternativet. Begagnade trosor funkar ju inte att sälja. Och de som är så slitna i resåren att jag själv helst inte vill använda dem kommer ju heller ingen annan vilja ha.

Att de ligger kvar beror på mitt samvete. Mitt samvete tycker att jag borde försöka använda dem. För att det är ett sånt resursslöseri att slänga saker. För att jag borde försöka.

Det innebär ju att de bara ligger där år ut och år in.

Så jag tar mod till mig och lägger dem till textilåtervinningen. Det finns ju sådan numera, och på det sättet kan kanske fibrerna komma till nytta på något vis. Fast det gör ont. Jag skäms för att jag slänger.

Så där är det med mycket. Saker blir kvar, för jag tänker att jag borde använda dem, och de riskerar att helt kasseras och bli till bara avfall om jag lämnar dem vidare från mig. För att jag vill bevara resurser hellre än att de ska förfaras. För att många av sakerna egentligen är för slitna för att någon annan alls ska vilja ha dem.

Det känns lite bisarrt i dessa tider, men jag skulle behöva bli bättre på att slänga saker.

Jag bygger en liten hög med trosor att laga också. Sådana där med en fem centimeters reva i lite tunnslitet tyg. Det går att laga åtminstone ett varv. Och så tar jag en paus för att hantera slängandets mentala plåga.