Vi tragglar oss framåt så sakteliga. Vi har alltså hållit på med första boken i Sagan om ringen-trilogin i minst en bit över två månader. (Nej, jag minns inte exakt när vi började, men det här inlägget är från 8 februari.) Och det är bara att inse: jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast.
Ja, vi ska ta oss igenom boken. Men sedan, till nästa bok, lämnar jag över högläsningen till pappan.
Det är alldeles för mycket långa komplicerade och irrelevanta bihistorier som redogörs för hitan och ditan. Alldeles för många namn. För högtravande. För mycket blajblaj. Och ärligt talat så tycker jag inte det är vare sig spännande eller medryckande. Jag känner inget för personerna. Jag bryr mig inte. Och jag finner inte heller språket medryckande eller fängslande.
Ibland får man höra att mer eller mindre all fantasy är kopior och plagiat av Tolkien. Jag håller inte med. Kanske var han först på vissa områden, men först betyder inte nödvändigtvis bäst. Snarast var det nödvändigt med vidareutveckling och produktförbättring ;-)
Och vem är egentligen först? Alla bygger vi vidare på vad någon annan skrivit. Eller som Anders Björkelid uttryckte det (som en kommentar till mitt blogginlägg Om att skriva och läsas och inspireras):
Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.
Men jag läser nog sammantaget hellre någon annan version än Tolkiens :-)
Pingback: Sanne skriver » Recension: Sagan om Ringen-filmerna
Pingback: Sanne skriver » Egna språk, kartor och att härma
Pingback: Professor Astro Cat och högläsning på engelska | Sanne skriver