30/5

Näst siste maj. Kallt och blåsigt. Vår bil, en gasbil, går på bensin första dryga kilometern under den kalla årstiden. Det är på något vis talande att den går på bensin i början när jag kör in till byn idag. Det är inte varmt. I kaminen har jag tänt en brasa. Jag har burit in den sista veden och lagt upp i hyllan.

Min allmänna förvirring och uppstressadhet över situationen visar sig i småsaker. Som att jag växlar fel i bilen och får motorstopp.

———-

”I thought you had more courage.”

”Courage?!”

”Stay alive. Dying is easy. You’re a Crusader’s daughter. Look at me. I’m asking you to stay alive because it’s meant to be.”

”Nothing’s meant to be.”

”It is, it is. One day you’ll know it.”

”Oh, let me stay with you. Please.”

”There are so many things I want to say to you. But time’s caught me up and now I’ll never say them. Except that I loved you from the moment I saw you, and every moment since.”

”Don’t make me go.”

”Do you want them to win?”

”I don’t care about them.”

”You must. For the sake of everything we’ve been to each other, you MUST care. Because that way you’ll keep alive all we’ve believed in. And I can’t die then, can I?”

(Robin of Sherwood, The Greatest Enemy. Jag önskar fortfarande att någon fixade ett klipp med den scenen och la på youtube.)

Den där dialogen mal i mitt huvud. Jag hämtar kraft från den, kraft i känslan av att det kanske är meningslöst att klippa häckar och plantera om tomater, sett i det långa perspektivet. Kraft i att det jag gör är saker vi båda vill, båda finner glädje och mening i. I att det jag gör, och ska fortsätta göra, är att hålla liv i det vi båda tror på, båda tycker är viktigt, det vi byggt tillsammans. Stort som smått. Kraft från att det på något vis är det som är meningen med livet: att göra saker som gör en glad och som man tycker är rätt. Jag håller vi:et levande genom att fortsätta odla tomater. Oavsett hur meningslöst det kan verka och hur mycket tomater man kan köpa i affären. Och jag håller vi:et levande genom att fortsätta kämpa för en bättre värld, även om jag inte riktigt orkar det just nu.

Det kan tyckas som en pretentiös och patetisk dialog. Men livet och kärleken är pretentiösa saker. Det är ju därför de är så värdefulla. De får lov att vara pretentiösa, faktiskt.

En timme senare har jag tappat all den kraften igen och famlar runt i att undra över vad som egentligen är meningsfullt och ifrågasätter alla mina prioriteringar

————

Det händer något märkligt med föräldraskapet i den här situationen. Eftersom älsklingen inte orkar så mycket. Dels fysiskt. Dels i form av att mental påfrestning, som gnälliga tjatiga ungar som hör till sånt där som triggar den där magkatarren som ligger och lurar under alltsammans och som gärna kan få gömma sig i möjligaste mån. Det är en fullkomlig självklarhet att det är jag som kliver in och tar mer av jobbiga situationer, mer av hämtning och lämning, tar hand om barn som kissat på sig på natten och annat sånt. Fullkomligt självklart, och så måste det vara. Men det påverkar något i balansen på ett märkligt sätt. Som att jag på vissa sätt redan blivit ensam förälder. Som att han glider iväg och blir något mer av en skuggfigur. Det är inte bra. Det måste finnas sätt att motarbeta och balansera upp det.

Det där märks förstås även på andra områden. I att jag på alla sätt tar ett större ansvar för tillfället. Framför allt påverkar det mig som person på något sätt. Jag kommer att förändras av det här, oavsett hur det slutar. Jag funderar över hur man hanterar den här situationen konkret och praktiskt, förbereder sig för olika möjliga utgångar, utan att förändras alltför mycket på vägen. Nånstans är jag lite rädd att hamna i en situation där jag har tvingat mig själv att rationalisera bort kärlek, känslor och inblandning av älsklingen, och vilken situation vi då hamnar i om vi båda kommer ut ur det här med livet i behåll.

——–

Det som är svårast just nu är nog egentligen att det är omöjligt att planera. Och då menar jag inte på kort sikt, utan på lång. Jag går omkring i trädgården och ser saker som behöver göras, saker jag vill göra. Får tankar och idéer om hur det ska fixas vidare i orangeriet. Funderar på målning och lagning och tillverkning av kompletterande dörrar där det saknas. Drabbas av gnuttor av inspiration. Men det är liksom inte riktigt lönt att drömma och planera, prata om hur man ska göra och när och så. Just nu är det fel att sätta igång en massa projekt. På längre sikt vet jag inget om hur många vi är som kan vara involverade i projekten. Jag vet ingenting. Det funkar inte att drömma och planera i intigheten.

——–

På ett sätt är han precis som vanligt, fast lite lättare (rent tyngdmässigt). På ett annat sätt är han inte som vanligt. Han vilar mycket, han orkar inte så mycket – fast ibland verkar han hur pigg som helst. Han äter små portioner och ofta.

Hade det varit i vanliga fall hade jag nog sagt ”Ryck upp dig, nu får du också vara med och hjälpa till”. Men det säger man liksom inte till någon som har cancer. Å andra sidan behöver han ju också hålla igång och göra saker. Att ligga och förtvina, fysiskt och mentalt, är liksom ingen metod för att överleva.