Är på sommarland.
Ser älsklingen busa med sin yngsta systerdotter på tre och ett halvt år. Känner hur oerhört mycket jag älskar honom.
Älsklingen far runt och åker bergbanor och vattenrutschkanor och annat med barnen och deras kusiner. Jag åker också en del, men inte alls lika mycket. Jag är nojigare, mindre modig, och har generellt mindre av busenergi. Och har liksom fler mentala trösklar i vägen för att göra olika saker. Men vi har fördelat rollerna – mer eller mindre omedvetet, vi är som föräldrar bra på olika saker och kompletterar varandra ganska väl. Med älsklingen vid min sida behöver jag inte hela tiden ta alla min egna inre mentala strider och utmana alla mina svaga sidor varje dag utan välja de tillfällen när det verkligen behövs.
Utan honom vid min sida kommer jag att behöva axla fler roller – om än kanske inte alla – för att räcka till som förälder. Hantera fler av mina egna smådemoner. Bita ihop mer om de saker som – omotiverat – är jobbigare för mig som person än för honom.
Det skrämmer mig lite. Och jag vet inte om jag borde försöka förbereda mig för det på något sätt. Å andra sidan blir jobbiga saker sällan bättre av att man tar ut det jobbiga i förtid, eller hur? Även om det hör til sådant jag är expert på…
Så jag försöker hålla mig till att njuta av det bra i nuet. Njuta av den där bilden av honom med systerdottern. Njuta av att jag har honom här och nu, när han ränner runt med alla ungarna på sommarland