Åkervindan är ett envist ogräs, som jag jagar i trädgårdslandet. Djupa, snirklande rötter med en enorm växtkraft och förgreningsförmåga – de sägs kunna gå flera meter ner i marken. Och ovan jord slingrar de sig runt andra växter och ”kväver” dem. När orken räcker till är jag efter dem så fort de sticker upp i trädgårdslandet – inte för att jag nånsin kommer att vinna över dem, men för att åtminstone hämma dem. Ungefär som med mördarsniglarna.
Fast på andra ställen i trädgården får vindan komma. För jag kan ändå aldrig hinna med att rensa vinda överallt.
Och den är ganska söt. Den slingrar sig vackert, och blommorna ser väna och snälla ut. Där den inte gör någon skada kan jag numera njuta av den igen.
Det är en inkräktande växt, som gerna tager i besittning andras mark. Icke sällan ser man somliga dess stjelkar krypa ända ut på vägen, under det andra sprida sig inåt åkern bredvid och slingra sig kring råg- eller hvetehalmen. Men vackra äro dessa tätt blomprydda slingor med sina hvita och rosen- eller köttröda, välluktande, för solen öppna klockor, och de bryta sig behagligt mot de andra åkerogräsen.
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)
Åkervinda är också en folkmusikgrupp som vi ”upptäckte” på Skurupsfestivalen för några år sedan.
Och häromsistens kom jag slutligen loss och köpte deras skiva ”Kära mor”. I skivomslaget står det så här:
Ur skivomslaget till Åkervindas skiva ”Kära mor”.
Convolvulus arvensis – åkervinda av Carl Lindman – http://runeberg.org/nordflor/pics/104.jpg.
Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.
Pingback: Gråfot | Sanne skriver