Det sitter en tiggare utanför affären – ja, även utanför ”vår” lilla affär på landet. Han sitter där ganska ofta när jag kommer för att handla. Han ler glatt, och vi hejar på varandra.
Men jag ger honom ingenting.
Det är komplicerat det där med tiggare. Det är ju inte så där som man på något vis en gång inbillade sig från den förenklade sagoboksbilden att det handlade om att ge något för att hen skulle överleva dagen. Det är förbannat stort och komplext, med så många sidor av myntet, hur det ena och det andra påverkar på det tredje och fjärde och hundrasjuttielfte sättet… och jag orkar inte ta in och tänka till och ta ställning. Så jag ger inga pengar.
Men jag hejar glatt varje gång. För det är ett bekant ansikte i min vardag, en person som ger ett vänligt intryck. Och sådana hejar jag på.
En dag när jag kör förbi en busshållplats en bit bort sitter han där i busskuren och väntar på bussen (antar jag). Och jag vinkar och hejar glatt.
Där och då faller en liten pusselbit på plats.
Jag hejar på honom precis som jag hejar på andra i min omgivning. Som barnens kompisars föräldrar och andra människor. Människor jag egentligen inte känner. Även i det fallet är det komplicerat – egentligen. Och ändå inte.
Komplicerat blir det först när jag liksom måste väga in precis allting. Måste värdera en persons jobb och ställningstaganden. Men det gör jag ju normalt sett inte. För de flesta människor jag möter på det sättet behöver jag inte värdera på det sättet. Jag behöver inte ta ställning till om jag tycker deras arbetsgivare är bra, om de representerar ett bra företag eller inte. Jagt behöver inte ”köpa deras produkt” och väga in om den är etiskt framställd och vilka konsekvenser den har i andra länder eller för miljön. Jag kan nöja mig med att det är mamman eller pappan till någon i barnets klass, eller en scoutledare eller granne eller nåt sånt. Jag behöver inte värdera hela deras liv och val. Jag kan nöja mig med att det är någon som verkar trevlig.
Och samma sak är det med tiggaren. Jag behöver inte värdera och ta ställning till hans val av ”arbete” eller att han befinner sig här. Jag kan nöja mig med att han finns i min närhet och verkar trevlig. Det är skäl nog att vara trevlig tillbaka.