När man går på cellgifter och tillhörande medikamenter ska man inte köra bil. Alltså är det jag som kör under behandlingarna och under en lagom lång tid efteråt.
Igår skulle vi köpa hem lite virke, till den rosenbåge vi ska bygga för att ersätta den gamla i järn som rostat sönder i fästena. Inte så mycket virke, men för långa saker för att lasta i bilen. Då behöver man låna släpvagn.
Man ska gå utanför sin komfortzon, sägs det. Och någon gång ska vara den första. Så igår körde jag bil med släp för första gången någonsin.
Bara en kort sträcka – några kilometer i var riktning. Med ganska liten last. Och väldigt snäll körning. Bara framåt. Men ändå. Jag har tagit mig över tröskeln och vågat försöka.
Pingback: Att välja bort tryckimpregnerat och välja – vadå? | Sanne skriver