Nattliga irrfärder

Vaknar vid halvettsnåret på natten efter ha sovit kanske en dryg timme (förkylningshostan har gjort det svårt att somna). Tänker att jag ska gå ner på toa och kolla läget med älsklingen – om han fått i sig något att äta i stillsamheten framför tv:n där han fått en macka och lite kräm innan jag la mig.

Men på toa är det upptaget. Älsklingen har kräkts igen. Och nu konstaterar han att det är dags att ”ge upp” och bege sig till sjukhuset. Det finns liksom ingen kraft kvar, och det finns inga uppenbara tecken på att det håller på att ge med sig.

Så jag väcker äldstingen och talar om att jag ska köra in pappa till sjukhuset. Att pappa förmodligen måste kopplas till dropp för att få näring och vätska, som lillebror vid en kräksjuka för fyra och ett halvt år sedan. Hittar några kläder och tar på mig. Och så kör vi iväg genom natten.

Sjukhuset. Akuten. Jag hatar akuten, för den funkar så dåligt ihop med min hypokondri och smittnoja. Samtidigt som jag är oändligt tacksam över att akuten finns – och dessutom finns så nära.

På sjukhuset tar det en stund innan vi får komma in, trots att det inte finns någon före i kön. Och sedan tar det ett bra tag till innan han slutligen får komma in och lägga sig på en brits. Fast att det tar tid är för att de försöker stuva om. Kräkande cancerpatient. Potentiellt nedsatt immunförsvar, och potentiellt smittsam (det KAN ju vara kräksjuka) – dubbla skäl att lägga honom separat, liksom. Och jag stannar kvar tills han fått lägga sig på en brits och tills de huvudsakliga frågorna är besvarade.

Sedan kör jag hem genom natten igen, vid tresnåret. Stannar på McDonalds och köper en kaffe för att hålla mig vaken. Fast kaffet är varmt så jag bränner tungan och är knappt påbörjat när jag väl kommer hem.

Nattradion står på i bilen och spelar Lena Philipsson:

Drömmen om dig en gång
Drömmen om dig är sann
För alltid, tillsammans

Nu när alla gator ligger tomma
Nu när jag är ensam, vill jag komma dig nära
Jag hör ljudet från en trumma inom mig
Ingen annan når mig som du når mig
Ingen annan får mig för du står mig så nära
Åh, det känns i hela kroppen inom mig

Kom och följ mig fram
Kom och ta min hand

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans

Nu när månen lyser på mitt fönster
Nu när hela himlen är kristaller som glänser
Vill jag inte hissa hjärtats vita flagg
Sinnerna ska vakna, jobba över
Ljuset som jag saknat det är allt jag behöver
Jag vill gå och följa linjen i din hand

Jag vill vara här
Vara där du är

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann

Sedan övergår radion till Håkan Hellström, som hävdar ”För jag tänker aldrig dö”. Det kan han ju hävda bäst han vill…

Det ligger eller sitter något litet på vägen. Något blänker till. Det är en liten katt som sitter och äter (?) på något, typ något platt trafikdödat? Den lilla katten verkar inte alls registrera att det kommer en bil, och det är tur att jag hinner fatta att det är en katt och att det inte är någon trafik (det är det inte kvart över tre en måndagmorgon) och hinner broms in. Katten hinner fatta, och börjar springa bort från bilen i vägens riktning, en lång bit innan den fattar att den ska av vägen.

Någons lilla älskling verkar överleva natten.
Och min älskling har förhoppningsvis fått dropp kopplat vid det här laget.

Jag ska dricka upp kaffet och gå och sova några timmar.