Apropå dagens ångest efter läkarbesöket, så är det intressant att titta på det ur lite av ett ovanifrånperspektiv.
Det rimliga vore ju att när jag sitter där och ser skylten INFEKTERAT så skulle jag påpeka det för läkaren direkt och fråga. Redan innan han hinner röra vasken. Jag borde spontant avbryta honom eller mig eller vem av oss det nu var som pratade och fråga rakt av.
Men det gör jag inte. För jag är så väl medveten om att min ångest och oro är ful, att jag ska skämmas över den och motarbeta den och inte släppa fram den i ljuset och låta den blomma ut. Så jag försöker kväva den. Hålla tyst. Jag frågar inte sånt.
Dessutom är jag rädd att min orsak till läkarbesöket idag, magen, inte skulle tas på allvar om jag antydde ångestproblem eller smittnoja.
Så jag håller käft. Och sumpar därmed den enda vettiga chansen att avstyra ångesten.
För så länge jag var kvar där fanns ju en möjlighet att få ett riktigt svar på hur det var. I samma stund jag går därifrån övergår allting till spekulationer utan möjlighet att få tillgång till facit. Och det är aldrig bra för att hantera ångest.
Det som vore konstruktivt vore liksom just att få utrett, få fakta, få veta. Men så länge jag känner att det är skambelagt att ställa de frågor jag har, eller skambelagt att ens ha frågorna, så kommer det inte att ske.