Igår, när mina föräldrar var här, åt vi alltså kokt kyckling. Kycklingen ifråga hade älsklingen köpt vid något tillfälle till nedsatt pris för att det var ”kort datum” på den och sedan stoppat direkt i frysen. Nu blev det middag till sex personer på söndagen.
Ikväll gjorde jag soppa till oss fyra på buljongen som fanns kvar från kycklingkoket samt en rejäl omgång grönsaker. Så det var i någon mån grönsakssoppa – fast på kycklingbuljong. Så vegetariskt var det ju inte.
Det innebär alltså att båda måltiderna fick sin köttdel av sådant som annars skulle slängts. Resurshushållning. Bra för miljön. Tycker jag.
Men det får man inte tycka. För när jag säger det, händer det att jag får kommentarer av typen ”Hur kan du veta att köttet skulle slängts annars? Det kanske hade hunnit komma någon annan och köpt det om inte du hade gjort det. Kanske någon som behövde det bättre. Kanske någon som inte hade råd att köpa kött annat än om det var nedsatt pris. Och så länge du överhuvudtaget köper kött, även om det är till nedsatt pris, så gynnas du köttindustrin.” Och så vidare… Det innebär att numera, när jag står och tittar på kött med kort datum-nedsatt pris, så väger jag inte bara in vad jag själv har i frysen och om det är vettigt ur mitt hänseende att köpa det, utan också om det finns många paket kvar, och hur lång tid det är kvar till ”slängdags” – två dygn eller en halvtimme? Så att jag inte ska riskera att ta gamla fattiga tant Agdas möjlighet att köpa kött. För gör jag det så ska jag tydligen skämmas för att jag försöker göra en miljöinsats. Jag kunde ju nämligen alltid ha valt en ännu ”finare” miljöinsats. Att äta kött som riskerar att slängas är inte tillräckligt fint – det är finare att låta köttet slängas och äta bönor istället.
I vanlig ordning är det dessutom jag, som faktiskt anstränger mig att göra något bra, som får veta att min insats inte var fin nog. Medan de som verkligen skulle behöva tänka till nog sällan får den sortens kommentarer…